Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 december 1853, sida 3

ke ar, eller någonsin Kunnat vara slOrlatuemngarnes princip,, att ägare af dylik lägenhet, såsom tit. Sundberg, behöfver tillstånd af ordföranden i församlingens sundhetsnämnd, att emottaga eller icke emottaga, hvilka resande han behagar, så företog sig ej heller Carlstads sundhetsnämnd någon olaglighet eller obehörigt inträng på Carlstads landsförsamlings område, då nämnden med Sundberg öfverenskom om skjutsombytets förläggande till hans bostad. På hvad sätt hr Weinberg tillämpar sina principer synes deraf att hr Weinberg sjelf jemte sin mor genast efter hemkomsten till sin bostad i Carlstads landsförsamling från de smittade städerna Götheborg Wennersborg och ÅÄmål icke ansåg sig pligtig, att vidtaga ej heller vidtagit någon försigtighetsätgärd. Om man ej i hr Weinbergs ordförandeskap får antaga ett arcannm till förminskande af kontagiositeten, eller ett prilegium att efter behag till förmon för sig och sin mor upphäfva lagbuden mot smittans införande i distriktet, så gjorde hr Weinberg sig härmed skyldig till ett lika så principlöst och olagligt förfarande, som hr Weinberg påbördar tit. Sundberg hafva låtit komma sig till last, derigenom att Sun lberg uti sin egendom emottagit resande och låtit dem der ombyta hästar. Grunden för sitt principmessiga förfarande den gängen angifver visserligen hr löjtnanten i följande tirad nemligen: eFöre min afresa från Götheborg underrättade jag genom bref min hemmavarande hustru, att både imin mor och jag som undvikit att ingå i hus eller xrum der kolerasjuk låg, liggat eller dödt, hela tiden befunnit oss vid fullkomlig god helsa; men att i händelse vi (som naturligtvis måste betrakta oss som kvägsarande från smittad ort, ifrån den stund vi lemnade Götheborg och till dess vi stadnade vid hemmet) voro fruktade af henne och öfriga dervarande anhöriaåga, hon skulle med det bud som med egna hästar mötte i Malöga gästgifvaregård derom underrätta mig, Semedan vi då, försattningsenligt ville hålla oss en kviss tid afskilde från öfrig omgifning; och vid ankomSsten till denna gästgifvaregård, medhade den hämtande äfven bref hvari min hustru yttrar: att så vida vi (fortsarande varit fullkomligt friska, så vore de icke rädda för oss; och i medvetande att vi så allt jemt epefunnit och befunno oss, vidtar jag således vid framxkomsten ingen afspärrningsätgärd, hvartill jag enligt of4vanstående andra punkt ej heller var pligtig. Man ser af dessa hr Weinbergs uppgifter att i landsförsamlingens vestra distrikt fungerade en annan för allmänheten och gållande författningar hittills okänd myndighet, nemligen: Hr löjtnantens fru med rådsråde af tjenstefolket på Widön. Om hr löjtnanten och hans fru moder varit fruktade af hr Weinbergs fru och hemmavarande (veterligen små barn och tjenstesolket) då ville hr löjtnanten författningsenligt hålla sig och henne viss tid afskiljde; men då frun — ex nobili officio? — tillskref hr löjtnanten att de (hon och tjenstesolket) icke voro rädda för dem, så vidtog hr Weinberg ingen afspärrningsåtgärd, hyartill hr Weinberg ej heller (också författningsenligt! ! !) icke ansåg sig pligtig. voro Löjtnant Weinberg och hans moder författningsenligt pligtiga att vid ankomsten till landsförsamlingens område från smittad ort, hälla sig afspärrade, så borde Herr Weinberg begripa att hans frus eller pigors större eller mindre rädsla var intet för fattningsenligt skäl att frigöra sig derifrån. Efter hvad ofvan är anfördt kan läsaren ljusligen skönja om anledningen till Herr Weinbergs bråkande var det afficherade nitet, eller begäret, att gifva sin person en (eljest saknad) vigt i samhället; — och hvartill som medel skulle begagnas den, endast för formen tillsatte ordförandebefattningen i ett distrikt af 6 små hemmanslotter. Beträffande Herr Weinbergs andra gravamen emot Sundhets-Nämnden, eller den afbrutna kommunikationen med Widön, — så var påbudet derom, enligt vår fullkomliga öfvertygelse, både principenligt, och icke i strid med författningen. Enligt innevånarnes fattade beslut var staden spärrad, och till följe deraf undergingo de resande, som till staden från smittade, eller för smitta misstänkte, orter anlände och i staden ville qvarstanna, 10 dygns karantän. Karantänen har af de resande blifvit undergången, på enstaka liggande landerier, och hafva under karantänstiden ingen beröring wed andra personer ägt rum. Så har t. ex., på ett landeri ungefär en sjerdingsväg från Herr Weinbergs bostad Widön, flere personer undergått karantän. Sundhets-Nämnden kunde alltså icke, utan uppenbar principlöshet, medgifva att Herr Weinbergs tjenstefolk finge inom staden vistas, då Herr Weinberg jemte modren, enligt eget erkännande, genast efter hemkomsten från de smittade städerne (deraf Åmål endast 7 mil från Carlstad) med det satt sig i obehindrad beröring. Om kolera smitta, genom beröring med från smittade orter ankomne sprides, så hade det icke varit principenligt af Sundhets-Nämnden att tillåta folk, som med Herr Weinberg genast efter hemkomsten stodo i beröring, att sig i staden uppehålla, men förvägra dem hvilka hade kommunikation med de personer som undergingo karantän å de i Widöns granskap varande landerier, att vistas i staden; och det endast på den grund att Widön ligger i landsförsamlingen och landerierne å stadens grund. Så mycket om principer. Att Sundhets-Nämnden handlat i enlighet med författningens anda, bevises just af de utaf Herr Weinberg, uti ingressen till sin skrift, åberopade stadganden. Af dessa inhemtas, att stad kan hindra vägfarande, som ej i 10 dagar vistats å frisk ort (och naturligtvis tillfölje deraf dem som med dylika personer stå i daglig beröring) att sig i staden uppehålla; att, i händelse kolera i stad utbryter, torgplatser må utom staden anvisas, och att, i händelse staden är frisk, eller kringliggande trakt misstänkt, — så kan — om stadens innevånare finna det för godt, — ty Försattningens ordalag ,kunnandes, är vilkorligt, — äfven torgplatser utom staden anvisas. Hvarken herr Weinberg eller någon af alla hans — (visst icke mångtaliga) underhafvande, hafva blifvit förvägrade att passera genom staden, (Herr Weinberg passerade den sjelf på hemresan från Götheborg,) men väl att sig under de 10 dygnen från herr Weinbergs hemkomst, derstädes uppehålla. Som staden icke Yar smittad, så behöfde författningsenligt ingen torgplats utom staden anvisas; och då stadens innevånare, i öfveensstämmelse med hvars åsigter sundhetsnämnden handlade, genom spärrningens antagande frånsagt sig beröringen med smittade eller för smitta misstänkte, så behöfdes af det skälet ej eller någon torgplats utom staden. Att utom sta2 Ella herr Woeoinhoerg unnaf Adanc tuaällnart få