Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 december 1853, sida 2

den ärlige Erik Torm, blef han lugnare till sinnes och, stödjande sig på denne, gick han åter ned i bondens tarfliga stuga. Emellertid hade detta uppträde angripit honom så mycket, att han i flera minuter satt orörlig och liksom mållös i spishörnet, der han suttit hela den tid han varit i denna stuga. Ändtligen repade han sig så mycket, att han med halfnviskande stämma kunde fråga: — Så, han tror, lille Torm, att Hans Majestät allernådigst vill förlåta mig? — Derom är jag fullkomligt öfvertygad, Ers Nåd! försäkrade Torm, som ställt sig på vördnadsfullt afstånd ifrån Rostgaard. Så snart kungen fick veta, att öfversekreteraren rest bort, utan att någon, icke en gång er maka, visste hvart ni begifvit er, blef Hans Majestät visserligen ond och lät öfverallt söka efter Ers Nåd; men när då er tjenare kom och berättade, hvar ni var, och kungen genom drottningen erfor, huru djupt hans yrede gått er till hjertat, blidkades han genast, och han pefallte mig att resa hit med det uppdrag, som jag redan i all underdånighet meddelat Ers Nåd. Hvilken förändring hade icke under denna berättelse försiggått i Rostgaards ansigte. Hoppet, detta så lättrörliga själssoster, Som så hastigt lesver upp och ingjuter kraft hos den nyss så svage dödlige, lust i den bedrörvades och glädje i den nedtrycktes själ, hoppet återföddes och såg ny näring af hvarje ord, som gick öfver budbärarens läppar, af hvarje minförändring i hans ansigte — och detta hopp afvältade den börda, som dittills hvilat centnertung på Rostgaards själ. — Med nästan ungdomlig lätthet sprang han upp från sin plats, i det han sade: — Jag tackar er, Torm! på det hjertligaste för den tröst ni gifvit mig. Låtom oss nu i Guds namn ge