vän till mig: och jag är säker på, att han med glädje skall hysa er, nådig herre! under det jag återvänder till Köpenhamn, och snart skall jag vara här med pardon eller åtminstone m.d säker lejd. — Gör det, Nils! utbrast Rostgaard, ännu alltid stirrande öfver till Seelands snöbetäckta och dock så herrliga kust; ja, gör det, min trosaste Nils. Om icke annat, så kan du dock skaffa mig underrättelser från min Conradine, min olyckliga hustru. Tanken på henne öfverväldigade honom ånyo, och lik ett viljelöst barn lät han af sin tjenare sora sig till den omtalade bondstugan.