— — —77———— de, med bojor, lisstidssängelse och dylika förfärliga hotelser, så att den stackars karlen, då samvetet slog honom, lemnade allt i sticket och flydde bort, utan att säga sin maka eller sina barn ett ord om sitt förtviflade förehafvande. — Ser man på bara, att ni vet så mycket! utbrast kammarherrn förvånad, under det han med armarna i kors ställde sig framför Rissel; nå, då vet ni förmodligen också namnet på öfversekreterarens gode vän? hä? — Det skulle jag tro! svarade den oförbätterlige assessorn. Han är mig i detta ögonblicket närmast af alla menniskor. Icke sannt, herr kammarherre? — Men eftersom ni spelar den allvetande, så vet ni väl också, hvad som föranledde mig attskicka dessa varningsbref? — Hvilken annan orsak kunde väl Ers Nåd hafva ån just att varna vännen? — Der slog er utmärkta gissningsförmåga selt, ty... ye Ha, ha, ha! skrattade Rässel och afbröt på detta sätt Gabels tal. Hi, hi, hi! jag måste le deröfver, att Ers Nåd verkligen trodde att jag menade hvad jag sade; nej, nej, jag har en skarp näsa att vädra luntan, långt förrän den sättes till fänghalet tillochmed på en illa laddad och dålig bössa — jag menar som så, att ni egentligen borde vara den ärade öfversekreterarens närmaste slägting, ty Åslägt och vänner ä värst, som ordspräket lyder. Ers Nåd önskade att hos den af er afundade och hatade mannen injaga en allvarsam ängslan och möjligtvis narra honom till en flykt, hvilket verkligen slog in; ty ni önskade just helst nu att störta Rostgaard, då grefve Parsbjerg återkommit hem, denne grefve, som förtrollar alla hofvets damer, och visar alltför stark böjelse för den vackra fröken Rostgaard, under det Ers Nåd väl önskade, att han skulle fästa sin uppmärksamhet vid en viss annan vacker dam, som är så lycklig att kunna kalla Ers Nåd fader. — Hör, Russel! Ni är bestämdt en af djefvulens handtlangare, som han af erkänsla skänkt förmågan att se in i menniskornas hjertan; ty ni har gissat allt till punkt och pricka. Vet ni då också, hvarför jag skickade efter er i afton? — Ingenting är lättare att besvara, försäkrade mannen, i det han fattade mod och hällde pokalen full med vin, samt tömde den i några få och langa drag. Ers Nåd, Som Vet, alt jag, som icke så sällan besökte öfversekreterarens bus, önskade först och främst få visshet om huruvida ryktet att Rostgaard flytt i eftermiddag vore sannt. och för det andra — nå, det låter jag kammarherrn sjelf säga. (Forts)