att de vid denna riksdag skulle erhålla sritt spelrum för sina asfsigters genomdrisvande, utan äfven i någon mån de liberale sjelsve. För vår ringa del hafva vi dock intet ögonblick tvislat på en sådan utgång af saken. Det sista året har tillfyllest ådagalagt den konservativa styrelsens oljenlighet-(för att begagna ett ärkebiskopligt ord) för landets välfärd; har visat denna styrelsens kompletta oförmåga, att inse landets behof, äfven i rent ekonomiska frågor, dess hallstarrighet och trots, att icke fullgöra hvad konstitutionen ovägerligen af styrelsen sordrat, dess reationära rigtning och okunmghet i de få åtgärder det vidtagit till vissa behofs afhjelpande, dess förakt för den blifvande representationen, dess likgiltighet för landets röst, m. e. o. dess totala brist både på de statsmannaegenskaper, den blick, den insigt och den rena, lislisa hågen, att främja sosterlandets väl, som ett folk har ovilkorligen rätt att fordra af de män, som anse sig vuxna att leda dess öden. Den som finner detta omdöme strängt, erinra vi endast om de undanskjutna lagresormerna, om den ännu uteblilna regleringen af skolans angelägenheter, om åsidosättandet af de båda statsmakternas beslut i akatteregleringsfrågan, om de nya fattigvårds-, försvarslöshetsoch jordafsöndrings-författningarne, om fera orättvisa befordringar, om den fullkomliga likgiltigheten för alla spärrningsraseriets olagligheter, om det obehöriga lyftandet af stora anslagssummor, hvaröfver man först bordt höra representationen o. s. v. Skulle icke allt detta ha öppnat folkets ögon? — I sanning — ett folk, som ej vaknat derför, hade varit värdt sitt öde. Men nu har verkligen folket insett allt detta. Äfven personer, som visst icke äro hvarken öfverdrifvet liberala, ej heller såsom man hehagar uttrycka sig: missnöjda-, hafva med de största bekymmer betraktat den väg regeringen vandrat och hafva ej vetat om de deri skulle se en rent af förblindad fåvitskhet (en sådan som påkommer de mäktige, då deras fall är när) eller en verklig afsigt, att bringa allt på spetsen. Regeringen har på detta sätt omintetgjort äfven de upprigtigaste afsigter att verka för en försoning mellan partierna, och beröfvat sig sjelf allt förtroende, hvilket icke kan finnas utan aktning och utan tro på en ärlig vilja. Vi hafva således kommit ungefär på enahanda ståndpunkt, som vid slutet af Carl Johans tid, hvilket ej är underligt, då den nuvarande regeringen tillåtit sig saker, som t. o. m. den tidens regering icke hade vågat. Under sådana förhållanden är det väl naturligt, att de båda stånd, som åtminstone i någon mån representera svenska folket, skola hafva kommit till insigt deraf, att de, genom enighet, måste söka sätta en bom för ett sådant regeringssystem och, om möjligt, framtvinga ett annat. Det har dessutom händt här samma sak som i andra länder, der reaktionen ohejdadt framgått. Partierna hafva å ömse sidor antagit en mera bestämd karakter. Det starka inslytelseägande medelvägspartiet har delat sig åt höger eller venster, men mest åt det sednare hållet. Så står då, här såsom öfverallt, å ena sidan de sjelfständige män, som representera summan af landets befolkning, dess både andliga och fysiska krafter, m. e. o. hela dess lif och kultur; å andra sidan en hop sjelfskrifvenheter, ofta oerfarna ynglingar, utan kännedom om och utan deltagande för landets allmänna välfärd, sammanbundna mindre med regeringen än med — de, med bojor, lisstidssängelse och dylika förfärliga hotelser, så att den stackars karlen, då samvetet slog honom, lemnade allt i sticket och flydde bort, utan