Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 december 1853, sida 1

ra snöslingor i ansigtet på den gamle bonden srån Humlebaek, så att han knappt kunde se hvart han styrde de magra hästarna; men detta hindrade honom ingalunda ifrån att obarmhertigt piska på dem, öfvertygad om, att de nog sjelfva kände närmaste vägen hem till krubban. Då och då vände han hufvudet tillbaka och sade några ord till den man, som, insvept i ett hårtäcke, satt ihopkrupen på botten af pinnvagnen, liksom fruktade han, att den gamla trekantiga hatten, som han neddragit ötver öfre delen af ansigtet, icke nog dolde honom för de förbigåendes blickar. — Nådig herrn ska inte vara ängslig! sade bonden lugnande, för skam ta mej, om di ska få handskas med nådi herrn! — Kör bara på, min goda man! ljöd det under hatten och upp ifrån hästtäcket, och denna uppmaning verkade så mycket, att de stackars bestarne — som de olycklige dragarne kallades af deras ägare — fingo en ytterligare uppmuntran af tjockändan på piskskaftet, att påskynda sin lunk. — Så undkom jag ändå kastellet! mumlade mannen i hästtäcket sakta för sig sjelf, då han såg sig förflyttad midt på den ensliga vägen, som längs utåt stranden ledde till Gyldenlund ); Det var ett vänskapsprof af Gabel. att han varnade mig; jag trodde icke att han menade mig så väl. Ack huru olycklig är jag icke ändå! Mitt namn, som jag ärft af min fader, aktadt och äradt, är nu befläckadt; ack, huru sanna äro icke Ciceros ord: Iu justitia virtutis splendor est! Han darrade af köld, svepte täcket tätare omkring sig och föll i djupa tankar, hvilka ändtligen slutade med de sagta frammumlade orden : — Huru skall jag kunna blidka konungen? — Ack, skall ingen fälla förbön för mig; jag har likväl bedt för så ) Nu Charlottenlund.