Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 december 1853, sida 1

———— ———— begagna den till hvila, men sruktan jagade sömnen srån den olyckliges ögon. På samma tid, som han, drifven af sin inre oro, I gick fram och tillbaka i tjenarens anspråkslösa rum, gick en annan man också fram och tillbaka i Köpenhamn, i en hög, starkt upplyst sal, som var prydd ened starkt förgylda möbler och dyrbara taflor; det var kammarherre Gabel. Men liksom den stackars flyktingen hade ett vittne, den trogne tjenaren, till sin oroliga gäng, så hade äfven kammarherrn ett vittne, och när vi betrakta den under lugg tittande blicken, de loggslitna kläderna och mannens hela hållning, så sigenkänna vi genast i honom herr assessor Rässel, som helt beqvämt kastat sig i en röd sammetslänstol, med benen utsträckta och smackande med tungan, som om han ännu smakade på den kostliga drufsaft, hvilken nyss förut försvunnit ur den pokal, som stod framför honom på det lilla marmorbordet. — Så att jag kan lita på er underrättelse, att han har flytt? — Det är lika säkert, som att glädjen i detta ögonblick uppfyller er själ, herr kammarherre! — Förträtfligt! Hvad, tror ni, är orsaken till hans slykt? — Jag tror att kungen hotat honom med sängelse! svarade ränksmidaren med ett illparigt leende, Deruti misstager ni er! försäkrade Gabel, gnuggande händerna. Kungen har hvarken svurit eller det aldra ringaste tänkt på att kalla honom till räkenskap för hans hemliga bedrägerier. — Det visste jag lika så väl, som Ers Nåd! sade Rässel. Åh, jag vet ännu mer; jag vet, att en god vän till honom begagnat sig af omständigheterna, hvilka voro mycket gynnande, för att skieka honom det ena brefvet efter det andra, hvari han skrämde den stackars öfversekreteraren med kungens oförsonliga vre