Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 december 1853, sida 1

— ————— många! — Det var hårdt att vilja släpa mig i fängelse för sex tusen riksdaler, hvilka jag gerna vill betala tillbaka. — Huru kunde Anna Sophia tåla, att jag som en simpel brottsling skulle inställas för den hemliga domstolen, för män, hvilka så nyligen stodo långt under mig! Det är mera än jag förmår uthärda. — — Man vill säkert tillräkna mig alla de skändligheter, som Numsen bedrifvit — ha! hvilken orm jag närt vid mitt eget bröst! Hon måste ändå till slut bekänna! hvilket intrigant fruntimmer! men jag hoppas, hon får väl sin lön. Nu ä vi strax vid Kraaverup, afbröt skjutsbonden åter Rostgaards oroliga betraktelser. Se, der sticker taket fram emellan träna te venster; di stackars träna! vria de sig inte under stormen, som de stackars herr gårdsbönderna under frälseinspektorns piska! — Hopp säger jag, kan ni märrar inte rappa er! — Nådi herru kan visst skymta liksom ett ljus från sitt fönster — der är också ett ljus. — Huh! hur det biter i nästippen! Och det var ganska riktigt Krogerup, Rostgaards egen gard, som visade sig för våra två resande, och länge varade det icke förr än den olycklige flyktingen stannade utanför den stora ekporten, der en gammal trogen tjenare blef liksom slagen af blixten vid denna sa oväntade syn. — Så snart öfversekreteraren inkommit i tjenarens lilla nätta rum, befallte han genast att ett bud skulle ila ned till närmaste fiskläge och begära att en båt måtte genast göras klar att sätta öfver till Helsingborg. Det dröjde icke länge, förrän budet återvände med det besked, att icke enda man vågade sig ut Så sent i det stormiga vädret, utan att Hans Nåd mäste afbida dagens inbrott, för att se om vinden bedarrade något. Rostgaard var således nödsakad att stanna på Seeland öfver natten, och huru gerna hade han icke önskat att