han har, som jag trodde, nappat på kroken och mycket riktigt sprungit tifl kungen dermed. — Huru? afbröt honom magistern med en ogillande åtbörd, ni har således varit skulden till, att han blef konferensråd; kunde ni då icke inse, att detta skulle blifva följden? — Jo; men också derjemte, att den store mannen derigenom får en mängd fiender, så att han snart nog torde få erfara, att den hederskrans han nu flätat åt sig förvandlas till en törnekrona. Tro mig, ni blir icke den ende, som önskar hans fall; många med er skola icke blott önska det, utan åfven medverka dertill, hellst de äro mäktiga nog för ett sådant ändamål. — Ni kan hafva rätt! — För det tredje måste ni veta, att jag i ögonblicket underrättade Gabel om, hvad jag erfor om den hemliga domstolen, på det han skulle kunna begagna det emot drottningens svåger — Rostgaards, fall är mitt verk! — Klokhet är er makt, Rässel! och jag lyckönskar nig alt vara er vän! utbrast magistern beundrande. — För det fjerde måste ni också veta, att jag varit hos kungen, för att främja mina planer! — Hvad? Ni har varit hos kungen? Och det berättar ni mig nu först! — Jag gömde russinen till ändan af korfven, min lärde vän! Och dessutom har jag förtegat alltsammans ända til detta ögonblick, tY först nu behöfver jag er hjelp. Som sagdt är, jag har varit hos kungen, och det har till någon del lyckats mig att ställa mig in hos hönom, derigenom at jag förebar ce J So . gahusets rättigheter. Jag de nit för hans egna och konungahusets r . h slog helt sakta på den strängen, att drottningen oc hennes familj, i synnerhet storkansleren, den intrigante Holstein, jemte alla hans bröder, hade för afsigt att