— —————a—2t—— — störta suveräniteten, på det att adeln åter kunde upplesva de sordna gyllene dagarna, då konungens händer voro bnndna, men deras voro de enda fria i landet. — Hvad svarade kungen derpå? var den fråga som halkade öfver magisterns läppar, hvilka af bestörtning hade stått balföppna. Hvad svarade han? — Än, hvad vill ni, att han skulle svara? Det var mycket nog, att han lånade ett nädigt öra till mina ord; han ryckte endast på sin sneda axel, och ett vantroget leende lägrade sig på hans läppar; men då han teg, begagnade jag mig af tillsallet att med detsamma väcka hans misstankar emot vår gemensamme siende, i det jag lät några ord undsalla mig derom, att Deichman, i förbindelse med etatsrådet Nobel och öfvermarskalken Holstein, icke hade någon annan afsigt med det famösa matrikelväsendet i Norge, än att bringa alla detta lands innebyggare i harnesk och tända upprorslågan emellan klipporna, samt att på detta sätt rycka Norges krona af Fredriks hjessa. — Det var djerft, assessor! utbrast magistern, i det han åter tog sig en pris, men denna gang så ljudeligt att det skrällde i rummet. Ja, det var min själ djerft! — Det samma tycktes kungen tyvärr också tänka; ty han vred sig rundt omkring på den venstra klacken, lik en väl dresserad soldat, när han skall göra högeromvändning; men emellertid upptog han mina i sjelfva verket nedriga angifvelser icke onådigt — och dermed var ju redan mycket vunnet. Då jag nämnde att jag hemma i Norge hade lemnat bevisen för min utNär ni YyN förvar hos min hustru, så svarade han: belö i kan bevisa hvad ni säger, så skall ni blifva elönad efter förtjenst! — Derpå vinkade han med handen, och ni kan nog tänka, att jag lemnade honom outsägligt nöjd med mig sjelf och mitt dagsverke.