Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 december 1853, sida 2

tidningarne läst om en mycket nitisk beslagare, tullinspektoren Malmros. Denne herre var redan 1833 anställd i tullverkets tjenst, såsom kustuppsyningsman vid Råå, men blef afskedad, till följd af ett lömskt och nedrigt dåd å en kamrat, hvilken han under sömnen öfverfallit och gifvit ett svårt slag i hufvudet. Några år efter denna händelse anställdes samme Malmros såsom kustvakt, och blef då åter entledigad, för or-dligt förhållande, bestående deri han, jemte en annan kustvakt, emottagit 100 rdr banko i mutor, hvarför han utfäst sig att Jåta en handlande, hos hvilken han gjort beslag, såsom godsägare komma undan och förblifva okänd. Till trots af dessa antecedentia, och till trots af departementschesens reservation, förordnade hr Generaltulldirektören, vid slutet af år 1851, Malmros att bestrida tullinspektorstjensten vid den rörliga bevakningen i Stockholm, till hvilken plats han sedermera vid början af året utnamndes.) Hvad säger läsaren om ett sådant besordringssystem? Aftonbladet yttrar med anledning häraf: vvi hemställa hvart en sådan princip vid befordringar inom tullverket slutligen leder. Vi hemställa huru pass mycken aktning för rättvisa, oväld och grannlagenhet en chef kan tillvinna sig af underordnade, som gång efter annan hafva tillfälle att iakttaga hvilka slags meriter och rekommendationer anses vara de mest, om icke ensamt gällande vid de befordringar, som bestämmas af en dylik chef, och vi fråga om icke ovilkorligen en kringsiggripande demoralisation skall blifva det slutliga resultatet häraf. Det är en allmänt känd sak, att, under framl. hr grefve Arvid Posses styrelse af tullverket, detta verk steg i anseende, i följd af den stränghet, moralitet och rättvisa, som under hans och dåvarande departementchefens Fåhrei ledning städse iakttogos, och hvarigenom vid den nya organisationen jemväl från tullverket bortrensades de flesta personer, som i ett eller annat hänseende saknade dertill erforderliga egenskaper af redbarhet, omutlighet och god konduit. Det är nu en lika allmänt känd sak, huruledes, under de förflutna 13 åren af hr friherre Gyllenhaals styrelse och isynnerhet sedan hr friherren, hvars allsmäktiga förord äfven på högsta ort troligen icke ringa bidrog att förflytta hr Fåhreus på taburetten, på sådan väg lyckades att befria sig ifrån denna hållhake, tullverkets anseende alltmer och mer sjunkit och kommer att sjunka, så länge de nuvarande förhållandena undgå hr sinansministerns räfst, eller, om denna af en eller annan anledning skulle uteblifva, fästa hans kollegers och en ännu högre personlighets uppmärksamhet, och föranleda en undersökniug, hvartill materialierna icke äro svåre att finna, om man blott vill söka dem. Vi skola åtminstone för vår del icke vara overksamma för anskaslande af dylika materialier. ) Innan vi erfarit dessa förhållanden, hade vi erhållit del af en uppsats, med afseende å de i Stockholm började, förhatliga husvisitationerne, hvilken vi först ämnade undertrycka, men hvilken vi nu, efter hvad som sednare blifvit uppdagadt, icke anse oss behöfva vara af någon slags grannlagenhet förhindrade att meddela. Början till denna uppsats är följande: I Stockholm ha på sednare tider en hop husvisitationer efter konfiskabla varor hos handlande blifvit gjorda, dervid på ett och annat ställe förbudna varor anträffats, på andra har åter visitationen misslyckats, såsom hos kramhandlaren Ullberg, och den i sin hemfrid störde har väckt rekonventionstalan mot besökaren. På ett ställe, hos handlanden Taalin, aflopp saken med ett prejeriförsök, som af hr Thalin blifvit anmäldt hos Generaltullstyrelsen. Den verksamme agenten i alla dessa förhatliga visitationer är en tullinspektor Malmros, som väl synes förtjena sin egen historia, och som väl längesedan hade erhållit sin lefnadsteckning, derest icke Generaltullstyrelsen, af lätt förklarliga skäl, hade lyckan att stå väl hos de tidningar, för hvilka dylika historiers inhiberande utgör den förnämsta inkomstkällan. Tit. Malmros hade knappt ifrån f. d. fahnjunkare blifvit utnämnd till tullinspektor vid Norrtull, förrän Stockholms skandalblad prisade detta lyckliga val å Generaltullstyrelsens sida. En liknande puff var helt nära att blifvå insmugglad äfven i Aftonbladet, genom någon kanal, som Tit. Malmros vetat förskaffa sig, men försöket misslyckades. Emellertid hviskades man och man emellan åtskilligt om de meriter, som skaffat Tit. Malmros tjensten. Man ville veta att han hade haft Åtur, nog att göra sig en viss högre ämbetsman förbunden, och man ansåg tjensten vara en qvittning af denna förbindelse. Såsom något eget anmärktes ock, att den bekante Generalresedirektören sågs kort efter utnämningen åka i en elegant gigg, som förut tillhört Malm ros, hvilken för sin egendomliga form kallades: beribilådan. För den ära Generaldirektören bevisade sin så längt underordnade tjensteman, att begagna hans ekipage, rönte han missödet att utsättas föra vissa misstankar hos illasinnade menniskor,hvilka alltid äro så benägna att tyda allt till det sämsta. Ins. har nämnt dessa förhållanden endast! för att visa at huru värdiga personer våra tullagar gifva vapen i händerna att trakassera medborgare, hvilka dels äro alldeles oskyldiga, dels genom orimliga författningar tvingas att vara lagbrytane, om de skola kunna existera. Dessa författningar höra således till de många vi i detta hänseende äga, som i st. f. att hindra och näpsa brott och sålunda förekomma dem, skapa brott utaf handlingar, hvilka inför den allmänna moralens domstol alldrig kunna såsom brott anses. Inför både förnuft och moral kan det väl nämligen ej anses annat än billigt och tillätligt, att ifrån främmande länder till sitt eget land införa hvilka varor, hvilka arbeten som helst af oskadlig beskaffenhet som det ena landet antingen alls icke äger eller ock äger af mycket sämre beskaffenhet och till mycket högre priser, likasom