Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 november 1853, sida 2

— —— ——— — —— lunda; ty blickade han tillbaka, så betogs han af bittra samvetsagg, och såg han framför sig, så uppsyldes hans själ af förtviflan. — Hvad skall det blifva af Conradine och mina stackars barn? Och just nu, då Parsbjerg återkommit, han, som jag alltid tänkt mig såsom den, hvilken bäst skulle kunna göra Claudine lycklig. — Allt störtar tillsammans, ty mitt namn brännmärkes, och elände blir de minas lott! Denna tanke framstod för honom i olika former under flera minuter af förtvislan; men plötsligt for en annan tanke genom hans hufvud; den tycktes ögonblickligen återföra något lugn och någon tröst åt hans själ. Han tog åter brefvet, undersökte hvarje ord på det nogaste, och derpå hviskade han för sig sjelf: — Från hvem har det väl kommit? Jag kan icke upptäcka något namn; dock vänta! härnere står ett G. — men det säger mig ju ingenting. Ah, om min aning hade någon grund — att det endast är ett påfund af en fiende för att göra mig ängslig ! Och hvarför skulle det icke vara Så? Ju längre han sysselsatte sig med denna tanke, desto djupare inträngde den i hans själ och antog öfverstygelsens fasthet och klarhet. Han återkom helt och hållet till sig sjelf; det halmstrå, som han fattat uti midt under stormen, då han dress omkring på sörtvislans haf, växte i hans hand till en stark planka, hvarmed han räddade sig på den närliggande, leende kusten. — Ja, det är en list, som man begagnat sig af, för oroa mig! Hvem skulle väl våga att anklaga mig inför kungen, min svåger! — Ha, jag måste nästan skratta åt min egen dårskap, att så låta skrämma mig af detta enfaldiga bref. Med dessa ord ref han brefvet i många bitar, och då han en timme derefter inträdde inom kretsen af sin