DA ——— —— —— — — Den 30 November. Då Konungens throntal vid Riksdagens öppnande alltid emottages med en viss nysikenhet, emedan man väntar att deri så läsa åtminstone en antydning om de vigtigaste propositioner, som komma alt utgå från Regeringen till representationen, så motsågs äfven i år detta tal med ett visst intresse. Man undrade på hvad Kongl. Maj:t skulle komma att säga om bränvinsfrågan, deri så starka opinionsyttringar från alla delar af landet blifvit uttalade ; man var nyfiken att se något vidrördt i alseen de å kreditväsendets och finanslagstiltningens ordnande; i afs. å tullresormen, karantansvåsendet, och de stora förslagen till ett jernvagsnät öfver hela landet; man väntade äfven med någon visshet, att representationsfrågan skulle vara åtminstone vidrörd, emedan kongl. Maj:t en gång förklarat att denna fråga icke kunde salla. — Vi skola se till huru alla dessa förväntningar blifvit uppfyllda. Efter att i första rummet hafva sysselsatt sig med de kongliga familje-angelägenheterna, som visserligen äfven mycket röra landet, såsom konungens sjukdom, prins Gustafs död och de furstliga barnens födelse — det var väl häraf som alla talmännen, utom bondeståndets, togo sig anledning att på rikssalen afhandla samma ämnen, hvilka eljest tydligen tillhöra de enskilte uppvaktningarne, — yttrar sig throntalet om den sarsot, som ånyo hemsökt riket. Man kunde lätt ha besarat, att konungen här skulle begagna tillfället, att fåsta svenska folkets uppmärksamhet å den oförnuftiga förskräckelse, med hvilken de sökt undfly och afvärja en fara, som icke på sådant sätt kan undslys, hvarmed han gifvit sina trogna undersåter en helsosam erinran och varning, men besynnerligt nog, läser man i dess ställe, att konungen funnit det svenska folket, nu såsom tillförene, hafva ådagalagt lugn undergifvenhet och besinning. TT —