ro, inför rådhusrätten i Götheborg, på vitinesed höras hvarom allt Kongl. Maj:t låtit skrifvelse afgå till Kon. befallningshafvande i Elfsborgs län. Till åtlydnad af denna Kongl. skrifvelse afsände nämnde Kon. befallningshafvande Nätt och Löf till Götheborg och förordnade till allmän åklagare advokatfiskalen, häradsh. Greiffe. Målet förekom vid rådhusrätten i lördags f. m. och företedde flera omständigheter af intresse. Å ena sidan stodo inför rättens bord de i de tyngsta bojor fängslade brottslingarne, bevakade af ett par beskedliga stadssoldater, med dragna klingor; å den andra framträdde etter hvarandre de aberopade vittnena och aflade vittneseden, hvarigenom de på sin salighet svuro, att allting sannfirdeligen vittna och uppenbara. På frågan huruvida Nätt och Löf fått ordentlig mat i polishäktet, svarade O., att han derom intet visste, men var öfvertygad att de det fått. ÅÄtminstone visste han att de fått mat 3:djedag jul. Vid det sista yttrandet, genmälte Löf: Mycket rätt! Roligt när folk tala sanning! Vi fingo mat 3:djedag jul, men ej förut På frågan huruvida komm. O. ej hört jemmer och klagorop ifrån häktet, svarade O. att han det ej hört. Det först hörda vittnet, poliskom. Otterman. visste ej af någon misshandling å Nätt och Löf, annat än då de fängslades och fängsel blefvo dem pålagda. På anmärkning af den ena af desse, Nätt eller Löf, att hr O. dock inför Åhs häradsrätt, såsom af der förda protokoll kunde synas, vittnat, att käranderne blifvit i häktet slagna, upplyste Otterman, att han dermed menat det stryk de fått vid häktningen. Uppsyningsmannen Jönsson, som haft hela tiden vakt under dagarne om förbrytarne, kunde ej heller minnas, om de fått stryk i häktet. Han visste blott att vakterna voro strängeligen förbjudna att ej lemna dem något vatten, men kunde ej upplysa huru länge de så fått törsta, visste blott att minst ett dygn gått förbi, hvarunder de intet vatten fått. Förbudet i detta fall var gifvet af kom. Wickstrand. I afseende å maten, vittnade Jönsson, att sångarne i början ej sått mat, men den tid, då de ejs fingo vatten, erhöllo de god mat. Vittnet hade en gång ,fått sörebråelser af Wickstrand, att fångarne förmodligen fått vatten, eftersom de ej ville bekänna., Det hade dock ej varit förhållandet att de det fått. Nätt (eller Löf) erinrade, att sedan de blifvit arresterade 3 dagar före jul, hade de ej fått någon mat, sorran 3:djedag jul, då Jönssor gitvit dem en sexstyfverskaka, med orden: Edra stackare, nu hain J fått svälta så länge att ni kan behöfva få något. Detta kunde dock Jönsson ej erinra sig, utan mindes blott att de fått mat under juldagarne. På fråga om ej Jönsson hört skrik och jemmerrop, svarade J., att det kunde vara möjligt, men att han ej kunde minnas det bestämdt, hvilket Löf fann besynnerligt, då skriken hördes öfver hela starn. Kommissarien Flygare visste och mindes väl att Nätt och Löf fått stryk i polishäktet, men kunde ej erinra sig af hvem, hvilket och Löf fann mycket naturligt, då det var så längesedan och då det var mörkt i rummet — han frågade ock ej derfter, han ville blon ha de bestämdt af hr Flygare vittnadt, att de verkligen blifvit misshandlade. Kom. Flygare vittnade vidare, att den ene ljög på den andre och att de, genom falska uppgifter narrat honom att göra en resa efter en tredje person, som sedermera befanns oskyldig, för hvilka lögner de sedan sått stryk. På frågan om de blefvo slagna för att bekänna, svarade vittnet: Ja, nog sa man åt dem, att de skulle tala sanning. Vittnet intygade ännu en gång, på derom gjord fråga: Ja, nog såg jag, att de blefvo slagna, men hvem det var som slog dem, kan jag ej komma ihåg. På fråga om maten, vittnade F.: Nog fingo de väl klent — mindes dock ingenting bestämdt. På fråga om förbudet att lemna fångarne vatten, vittnade F.: Ett sådant yttrande kan väl ha skett — men vittnet kände ej om polisbetjeningen fått några ordres i detta fall. Löf: Det kan väl hr Flygare erinra sig, att jag blef mycket illa behandlad? Flygare: Väl möjligt; det tror jag visst att han blef — men om de fingo stryk, så var endast för att utreda sanningen. På Löfs fråga om ej hr Flygare hört att han skrek, svarade hr F.: Jo, visst hörde jag det. Då käranderne begärde höra vaktkarlarne i länshäktet deröfver, att de, då de kommo till detta häkte, vorv blåa öfver hela kroppen, till följd af misshandling i polishäktet, blef detta dem af rättens ordförande förvägradt; hvarpå förbrytarne återfördes till häktet. Med anledning af hvad som vid denna undersökning förekom, kunna vi ej undgå att bemärka, att ehuruväl Nätt och Löfs brottslighet torde vara åtminstone moraliskt gifven, så är det dock äfven moraliskt gifvet, att de i polishäktet blifvit genom dels stryk, dels hunger, dels törst pinade till bekännelso. Då nu all sådan tortyr, om ej in praxi, dock i lag är afskaffad, är äfven här en olaglighet begången, hvilken, om den ock i förevarande fall väcker mindre medlidande, dock är af ganska betänklig beskaffenhet. Poliskammaren har äfven här tydligen drifvit sitt tjenstenit för långt. Den hade med de gripne brottslingarne icke haft annat att uträtta, än att hålla med dem ett förberedande förhör och derefter genast afsända dem till länshäktet, för att undergå förhör vid vederbörlig domstol. Hade poliskammaren det gjort och icke företagit sig att utföra en ransakning, som poliskammaren ej tillkom, så hade den varit fri från det obehag, om det stannar dervid, som den nu förehafda undersökningen 2 . NA 6 i. 2A