ändamålet talrika pontonbryggor afsändts till Oltenitza. Det torde emellertid ej blifva en lätt sak för Ryssarne att komma öfver Donau. Hela turkiska stranden, ända från Widdin till Isatschka, skall vara befästad med skanskorgar och besatt med ett starkt artilleri. Säkert är, att Ryssarne hafva för afsigt att utdrifva Turkarne ur lilla Wallachiet. Den 14 hade de uppbrutit från Krajova emot Kalafat. Denna position synas Turkarne vara sinnade att försvara, i det de der skola befästat sig på ett fruktansvärdt sätt. I synnerhet skall ön vid Kalafat vara starkt befästad och besättningen bestå af Albanesare, hvilka, såsom bekant torde vara, äro ganska dugtiga krigsbussar. Om Turkarnes styrka vid Kalafat saknas riktigt tillförlitliga uppgifter. Deras befälhafvare, Ismael Pascha, är en Tscherkess. Notisen om en af Ryssarne öfver Turkarne vunnen seger i Asien befinnes vara fullkomligt ogrundad. Om Turkarnes återtåg vid Oltenitza har Gortschakoff afgifvit följande depesch, daterad Bukarest d. 13 och införd i Warschaus officiella tidning: I det ögonblick, då från vår sida allt satts i beredskap att förjaga Turkarne ur deras förskansningar på venstra Donaustranden, midt emot Turturkai, blefvo de förskräckte sch drogo sig i all hast tillbaka på högra stranden och hafva blott bibehållit sig i besättningen af en uti Donau belägen ö.) Det heter i de engelska tidningarne, att ryska kejsaren betraktar de förenade flottornas insegling i svarta hafvet för en krigsförklaring. Nu har till Wien ankommit en telegrafdepesch från Konstantinopel af det innehåll, att d. 10 dennes 2 engelska och 2 franska örlogsångare, jemte 2 fregatter inlupit i svarta hafvet. Denna underrättelses sanningsenlighet bestrides dock på det bestamdaste af en pariserkorrespondent i ÅIndep. belge, som påstår att emellan de vestra makterna blifvit öfverenskommet att flottorna icke skola inlöpa i svarta hafvet, förrän Ryssarne gå öfver Donau. I England trodde man emellertid, att engelska och franska krigsskepp skulle inlöpa i svarta hafvet och att de hafva order att kryssa utanför Donaus mynning. Ett långvarigt kabinettsmöte har hållits i England. Att det gällt orientaliska angelägenheterna är gifvet, men till hvad resultat man kommit är omöjligt att få reda på. Tidningarne räsonnera fram och tillbaka, utan att angifva något bestämdt. — Mötena och adresserna emot Ryssen hafva i England sin jemna fortgång. Det senaste till Hull från S:t Petersburg anlända ångfartyget har medfört den underrättelse, alt de vid S:t Petersburg församlade garderna, 70,000 man starka, hafva begärt af kejsaren att blifva sända till Donau, men att kejsaren låtit svara dem, att han med Guds hjelp hoppades, att den goda saken skall segra, utan att han behöfver skicka sina garder till krigsskådeplatsen. Fredsrykten dyka nu åter upp igen. Frän Wien skrilves, att England rådt Porten att inleda omedelbara fredsunderhandlingar med Ryssland och denna sistnämnda makt anses icke vara så aldeles obenägen att, under vissa förutsättningar, ingå på dylika underhandlingar. Afven förljudes, att Wienerkonferensen åter upptagit sitt bemedlingsverk. Då knappt kriget ännu riktigt börjat, torde det vara alitför tidigt att på allvar tala om eller tro på några fredsunderhandlingar. I anseende till den fientliga hållning, som sardinska senaten visat mot regeringen, har denna upplöst kamrarne, utskrifvit nya val till den 8 December och sammankallat de nya kamrarne till den 10 samma månad. De s. k. utländska korrespondenterna (i Frankrrke) hafva i sista instansen, kassationsrätten, förlorat sin process. Polisens sjelftagna rättighet att öppna bref på posten har blifvit erkänd. Gresve Ysenburg-Wächtersbach, som så dugligt smorde upp Naschpslug, lär hafva blifvit förklarad för rubbad till sina sinnen.