Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 november 1853, sida 2

lets tro för en lögn, dess gudstjenst för en sörvillelse, dess religiösa författning för ett brott mot gudomlig ordning, i anledning hvaraf han ock i allt detta vill åstadkomma förändringar, det lär väl icke kunna nekas. Förf. har här, såsom man finner, skapat en ny kathegori, under hvilken folk böra landsförvisas, d. ä. då de äro soljenliga. Hvar och en som för samhället är ofjenlig, skall drifvas i landsslygt. Denna sats kunde måhända blifva farlig för förf:n sjelf, i händelse han någon gång befunnes mindre tjenlig för samhallsförhållandena. Sättet att karakterisera en person, som öfvergilver den vedertagna statsreligionen, såsom en den der -sörklarar samhällets tro för en lögn, a (less religiösa författning för ett brott mot gudomlig ordning etc. är med förlof, temligen jesuitiskt. Det tillhör statskyrklighetens män, att förklara hvarje annan religiös författning än deras egen för ett brott mot gudomlig lag, men det faller ingen vän af religionsfrihet in att hysa så korttänkta och och ofördragsamma meningar. Ett s. k. aslall, eller ett ombyte af trosbekännelse, behösver alls icke vara förenadt med en sådan der kätteri-sördomelse öfver det gamla. Förs:ns ord innehålla således icke blott en falsk beskyllning, utan afse tydligen att framställa de der rotjenligapersonerna i så förhatlig dager som möjligt. Hvilket skrymteri ligger ej sedan uti följande ord, till landsförvisningsstraffets försvar : tFör den affallande sjelf bör det vara af vigt att blifva skild från den omgifning, som han måste anse för vilsefarande, och att komma i gemenskap med egna trosförvandter. Det är alltså, när allt kommer kring, af ren välvilja, som man drifver personer ilandsflykt! Det heter också straxt härpå, att såvida ej den qrottslige — nej, den -otjenlige, vill stanna bvar i sitt eget land, för att der göra proselyter, -så är det onekligen för honom sjelf bättre, de timliga olägenheterna lemnade ur beräkning, att få lemna en i tron förvillad omgifning. Hvem fattar ej det ovärdiga hån, som ligger i dess ord? (Forts. följ.)