rymme är för en hop andra ämnen, ågna den högkyrkliga stridsskriften en genomförd kritik, genom hvilken den skulle kunna så gendrifvas, att icke två satser i hela skristen skulle qvarstå såsom sanna; vi måste inskränka oss till att belysa det mest framstående punkterna, särdeles dem som röra kyrkan. Förf. upptager till besvarande de 4 vigtigaste fordringar, som i sednare tider med nåsot allvar höjts, nemligen sordringarne på religionsfrihet och på konventikelplakatets upphäfvande, samt på kyrkans skiljande från staten och råltigheten att begagna de s. k. gamla båckerna-. — I afseende å kyrkans skiljande från staten upptager sörs:n sina motståndares argument sår lunda: Stat och kyrka skola åtskiljas; kyrkan skall upphöra att vara en stats tillhörighet ; staten att vara ett föremål för kyrklig inverkan. Hvar och en af dem skall för sig bestå. De äro för hvarandra fullkomligt indifferenta. Hvar och en inser, att då man på detta vanställda sätt upptager sin motparts yttrande, så är det ingen konst att vederlägga det. Dertill behöfs icke någon erkebiskoplig förmåga. Svårare torde deremot vederläggniugen blifvit, om man velat upptaga följande: Den heliga skrift vet ej af någon statskyrka, med uteslutande examinerade, d. ä. skriftlärde, och ordinerade prester, med landsförvisning för affall från den rätta tron, och förbud mot andaktsöfningar i enskilta hus och kretsar. Fastmer uppträdde kristendomen såsom en opposition mot den judiska statskyrkan, med all densamma vidlådande formalism och osfördragsamhet (ehuru der fanns mycket mer kyrklig frihet än i vår kyrka, hvilket frälsarens och hans apostlars uppträdande i de judiska kyrkorna klarligen bevisar. Kristendomens första predikare voro, nästan uteslutande män ur hopen, just sådana der enfaldige bönder (som bland annat bedresvo fiske) hvilkas uppträdande såsom predikanter man nu hos oss betraktar såsom en styggelse. Kristendomens älsta gudstjenster höllos i enskilta hus, i aslägsna trakter i skogarne o. s. v., utgjorde således just sådana konventiklar, för hvilka personer nu dömmas till böter och fängelse vid vatten och bröd. Kristus förklarade att hans rike ej var af denna verlden, hvilket man nu skulle hafva uttydt, såsom hade han påstått, att staten och kyrkan skola vara för hvarandra fullkomligt indislerenta, men hvarmed Han, enligt vår uppfattntng, menade, att hans kyrka ej skulle grundas på verldslig makt, inom verldsliga territorier och försvaras med verldsliga vapen — han kunde då hafva kallat en legion englar till sin hjelp — utan vara ett andligt rike, en förening af troende, ett helgamannasamfund, hvilkas kretsar skulle alltmer utvidga sig och inom sig upptaga allt flera fromma medlemmar, ju mera sann tro och öfvertygelse blef lefvande i menniskors hjertan. — Så framgick kristendomen, till trots af alla yttre förföljelser; små kristna församlingar uppstodo öfverallt inom de gamla statskyrkorna, och menniskorna blefvo kristna, under det Staten förblef hednisk. Förhållandet blef snart omvändt, att staten blef på sätt och vis kristnad, under det menniskorna återföllo i en hedendom, kanske svårare än den förra. Statens kristlighet ligger således ej deri, att den antagit vissa kristna dogmer och ceremonier, såsom för alla sina medlemmar förbindande, utan deri att dessa medlemmar äro lifvade af sann kristlig anda. När de det äro, då behöfver och bör ej Staten stipulera vissa former, inom hvilka allena denna anda må uppenbara sig; när de det ej äro, skola inga af staten antagna former kunna verka någon förändring i deras sinnelag, alldenstund ju detta är Andens, den Heliga Andas, verk, utan skola fastmer sådana former endast föda skrymteri, verldsligt sinne, egenrättfärdighet, prelatensiskt öfvermod, m. m. Detta är ungefär hvad de tänka, som anse det der af förs:n prisade äktenskapet mellan kyrkan och staten för ett oting. De yrka alls ej att kyrkan skall vara indifferent för staten; fastmer anse de, att alla statens handlingar skoja vara utförda i sannt kristlig anda, alltså icke ofördragsamma och våldförande, utan kärleksfulla och försonande, samt att alla dess institutioner skola vara byggda på den kristliga frihetens och jemlikhetens grund, alltså icke äga några inqvisitions-tribunaler, inga hierarkiska högsäten m. m.; hvilka institutioner djupt strida mot kristendomens innersta väsen. Hvad förf:n yttrar om religionsmångfald och religionsenhet hinna vi här ej genomgå. Det må blott anmärkas, att han försvarar religionsfriheten endast negativt, d. v. s. att den ej behöfver vara förderflig. Detta vilja vi gerna medgifva, men då han deraf vill draga positiva slutsatser, så blifva dessa naturligtvis falska, såsom stridande mot en af logikens hufvudreglor: Undersatsen måste alltid vara jakande. Nu blir slutledningen denna: Allt fördersligt bör upphäfvas, Religionsenheten är icke förderflig, Alltså: Religionsenheten bör icke upphäsvas: hvilket, såsom hvar man fattar, är en falsk slutledning. Hvad förs:n nämner om fädernes tro är i många afseenden riktigt, men helt säkert vill förf:n ej låta detta gälla annat än den lutherska sådernetron. Eller hvad menar han om t. ex. judarnes fädernetro? Och dessutom — kan ei