Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 november 1853, sida 1

—— —8 e3 ) — — —————————7—7 ni i dag fört med er till hofvet, min gode biskop! Så mycket som jag eljest är er bevägen, så är jag ändå verkligen litet ond på er, derför att ni bragt konungens sinne ur den jämnvigt, som är så nödvändig för enhvar, men i synnerhet för den, i hvars hand så mångas väl och ve äro nedlagda. — Der ser ni, hvad lön ni skördar, min käre Deichman! för det att ni med nit uppfyllt er pligt! sade Fredrik leende, men sådan är nu engång qvinnan! Hennes ömkänsliga hjerta kommer henne att snart glömma förolämpningar, så vida de icke komma från en rival eller angå hennes skönhet — ty i dessa två fall blir hon hämdgirig. Har jag icke rätt, mon aimable coeur? . — Jag är icke i stånd att svara för andra, min kunglige gemål! försäkrade drottningen med ett allvar, som mycket kontrasterade med den skämtsamma ton, hvari Fredrik hade talat, men det vet jag, att om många skola komma att lida, derför att man missbrukat mitt namn, — då önskade jag hellre, att denna sak aldrig blifvit omtalad inom dessa murar. — Huru? utbrast kungen nu också på sin sida allvarlig. Mon coeur vill således att hennes fiender skola hafva detta vapen emot henne? Mon coeur vill, att orden: Danmarks och Norges drottning emottager mutor! icke skola motsägas, utan en gång blifva begagnade såsom en anklagelse emot henne, när mina ögons ljus slocknat i döden, och jag gått till mina fäder? — Nej, det får, det skall i all evighet icke ske. — Nej, i sanning, det bör icke ske! tillade Deichman. Och jag hyser det hopp, att det skall lyckas mig att öfvertyga Hennes Majestät om att det skulle vara synd att icke straffa de skyldige . . . Hvod säg —.:ohop? afbröt honom drotiningen med någon bästighet. Ni vill bevisa mig, att det är synd att förlåta!