Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 november 1853, sida 1

— — — — — — — ———77——— — Ers Nsjestät raissförstår mig aldeles! sade Deichman med sin lugna, klara stämma. Det är visserligen vår pligt att förlåta den som förorättat oss, det vill säga, vi skola bevara kärleken mot honom i vårt bröst, så att vi äro i stånd att bedja för honom och lemna honom allt det bistånd vi förmå, när han behöfver det — och derför är det visserligen en helig pligt för Ers Majestat att förlåta de elaka menniskor, hvilka vågat missbruka ert namn, min drottning. Men vi böra icke glömma, att det är konungens pligt att straffa hvarje lagöfvertradelse, då den blir honom bekant; ty han är skyldig icke allenast sitt folk utan äfven Gud räkenskap, om han låter det svärd hvila, som är honom gifvet att straffa den som illa gör; och det kan väl aldrig blifva för honom en större pligt att straffa, än när oredlighet insmugit sig bland hans egna tjenare, hans embetsmän. — Ni har rätt min käre Deichman! Ja, ni har sannerligen rätt! utbrast kungen, hvilken som en tyst åhörare gått fram och tillbaka med armarna korslagda öfver bröstet. . — Men är det då verkligen så illa? frågade Anna Sophia med nedslagna ögon och med halfhög röst, liksom hade hon redan varit öfvertygad om att alla hennes öfvertalningar skulle stranda emot biskopens bevisningar. Ar det då verkligen så illa? — Det är mera än illa, Ers Majestät! Och det måste straffas; ty eljest griper det onda mer och mer omkring sig. Det är hoppet om att allt skall blifva doldt, och att icke ett enda ord derom kan hinna till Hans Majestäts öron, som gör dem trygga; men detta hopp måste betagas dem; de böra framställas i deras skändliga nakenhet för kungens, deras bedragne herres domareblick och skörda frukten af sin oredlighets utsäde. — Det böra de skändlige! inföll kungen, det han