honom bekladt hans plats; men dessa dystra tankar lifvades vid erinran om hans pligt, utstakad af konungens vilja, och på hoppet om ståndets öfverseende. För öfrigt lofvade landtmarskalken att med aktning för andras öfvertygelse likvål (2) orubbligt följa sin egen. I presteståndet hade erkebiskopen, det ståndets sjelfskrisne talman, redan på lördagen hållit sitt helsningstal, som börjar med hjertats fromma utgjutelse och om samverkan till åtgärder och beslut värdiga vår (presteståndets) kallelse, värdiga pligttroheten mot konung och sadernesland, värdiga den evighetsblick, som oss framför andra tillhör att lyfta öfver jorden. (Man måste vara bra mycket herre öfver tid och rum för att kunna kasta en sådan blick.) Vidare talas om den föregående talmannens förtjenster, denne frejdade månne ej vål-frejdade (2?) man, som med både snillets och hjertats makt, med den mångsidiga lardomens, den ovikliga karakterssasthetens, det ljusa skarpsinnets, den rena sosterlandskanslans herrliga skatter var så rikt utrustad, som den af alla som honom kände högt värderade och saknade talmannen Carl Fredrik af Wingård. Alltför tidigt gick han bort — alltför tidigt, icke för sin ära —-Höd(len hade nått fullmogenhetens spets, (!) men alltför tidigt för detta stånd, hans dulce decus, för den svenska kyrkan, hans vårdnads högsta kärlek, ja, för hela fåderneslandet, som i honom förlorade en den hjeltemodigaste kämpe mot tidens villor och samhällsstörande läror, en den redobognaste och verksammaste befordrare af samhällets högsta både andliga och materiella intressen. Djup var saknaden vid hans bortgång, djupast känd i en stund som denna, på ett rum som detta, der den väldige Anden så ofta talade kärnrika ord, upplysande, lifvande, hänförande och der han nu efterträdes af en, ty värr! alltför underlägsen förmäga. (Åndteligen fick man då höra ett ord sanning!) Åter några bjertats fromma utgjutelser, hvarpå följa åtskilliga artigheter om Brödernas insigter, erfarenhet, fosterländska tänkesätt samt kända nitälskan för de dyra andliga föremål, hvilka ligga vårt kall och vårt hjerta alldranärmast, hvilket allt äfven för ordförandebefattningen öppnar en utsigt af ljus och hopp. Och detta hopp, fortfor tal., äger ett så ålskeligt (!) stöd i den förflutna tidens, synnerligast det sednaste vice talmans-skapets, för minnet och hjertat fröjdrika ersarenhet. Som borgarståndets talmans helsning ännu ej varit synlig, så vi ifrån dessa sliskiga fraser, af hvilka vi icke utan äckel kunnat ätergifva en del, öfvergå till bondeståndets talmans yttrande, hvilket äger både friskhet och tankeinnehåll. Det börjar sålunda: apå jag för 30 år sedan, första gången, såsom ombud för min fosterbygd, beträdde riksdagsmannaplatsen, kunde jag minst af allt ana, att jag en gång skulle tilltala eder ifrån den plats jag nu står. Ännu längre har det legat ifrån mig att önska mig detta, och aldralängst att eftersträfva detsamma. Härpå följa de vanliga fraserna om konungens vilja, tal:ns oförmåga och de värdiga män, som förut beklädt platsen (hvilka likväl, om man skall tro deras egna ord, varit alldeles ovärdige, de också), hvarefter tal. fortfor: vJag sade att trettio år hafva förflutit sedan jag första gången här infann mig. De hafva lärt mig att misstro min förmåga — en lärdom, som ungdomen och den obepröfvade ej gerna vill taga emot i ett ödmjukt sinne — men de hafva äfven lärt mig, att der viljan är god är hon dock tacknämlig. Under denna långa tid hafva både pris och tadel fallit öfver mig; båda hafva dock studsat tillbaka mot mitt medvetande att aldrig en hårsmån hafva vikit ifrån den bana, jag ansett vara den råtta. Meningsstrider hafva alltid funnits och skola finnas så länge två menniskor lefva. Af dessa meningsstrider har jag, såväl som J, mine bröoer, haft erfarenhet; men denna erfarenhet, samlad under många riksdagar, är dock, hvad mig och eder beträffar, i den värs vi haft om händer, tröstelig och glädjande, ty det har lärt mig, att man på många vägar kan hinna samma mål, Fosterlandets, det gamla Sveriges vål. Det är en glädje för mig att kunna säga med full visshet, att jag ännu aldrig såg någon af mina ständsbröder gå åt annat håll, och just denna öfvertygelse inger mig nu mod att med tillförsigt åtaga mig det vigtiga kall vår konungs nåd mig uppdragit och som jag nu — hvilket jag hoppas — med edert bifall och förtroende tillträder. Detta kall är vigtigt och ansvarssultt. TIalmansklubban är visserligen ingen stridsklubba; tvärtom är den ett fridens vapen. Den hvilar ej i min hand för att bestämma och afyöra, utan för att leda, försona och sammanjemka inom oss, mina bröder, allt som syftar till nyssnämnda höga mål, landets gemensamma bästa. Lyckas jag häruti, så har jag löst min uppgist. Men sådant kan ske endast genom edert bistånd. De flesta af eder känner jag sedan förra tider. På eder räknar jag mycket. Eder sosterlandskärlek, eder erfarenhet i de värf vi hafva att utföra äro mig en ; 2 AR A jag . JJJ AOAAn lamina min