snart nödvändigheten af att sätta sig; ty ester allt utseende var turen nu hos honom, om också icke att tala, dock att handla, hvarför han också grep i sin sicka, tog fram penningarna med en djup suck och lade dem på bordet. Plötsligt lyfte qvinnan upp sitt ansigte, stirrade på de framlagda penningarna, och då hon med kännareblick utrönt huru mycket det var, kastade hon på den Stackars supplikanten en blick, som innehöll en sjerdedel medlidande, en fjerdedel förakt och två fjerdedelar harm. Innan Flindt emellertid hann att förklara detta ögonkast, voro qvinnans blickar åter fördjupade i pelkuwmen, och ester en mycket kort paus utbrast on: — Det står i sumpen, att om ni vill återkomma i Morgon vid denna tiden och lägga till trettio riksdaler, så skall ett gynsamt svar vänta er. — Farväl! Detta sista ord betonade hon mycket starkt. Den stackars mannen studsade tillbaka af förskräckelse; han ägde endast åtta riksdaler qvar för hemresan, och såg ingeu möjlighet att kunna uppfylla spåqvinnans oblyga fordran. De utgisaa penningarna voro förspilda, och fattigare än någonsin skulle han nu återvända till sin olyckliga familj, hvars hela hopp var fästadt vid denna resa — denna resa, för hvars skull de länge, länge skulle erfara en tung saknad af det nödvändigaste. Allt detta stod i ögonblicket klart och samladt för hans själs ögon, då värdinnans farväl ljöd i hans öron; med en af tårar nästan qväfd röst utbrast han: — Dessa äro mina sista pengar! men mera fick han icke säga; ty det farväl, som qyinnan hade sagt med hög röst, var en signal för Isenfeldt han öppnade dörren, och i nästa ögonblick stod den olyeklige — han visste icke sjelf på hvad sätt — ansigte mot ansigte med sin ungdomsvän.