(TOTLJ. ITI. N:O SIT Vid ett simpelt omåladt surubord satt, på en trebent, låg trästol med ett högt och smalt ryggstöd, en medelålders qvinna i en drägt, som lemnade åskådaren i ovisshet om det var en bondhustru eller en stadsdam; en stor, i kors lagd halsduk betäckte största delen af ansigtet som just nu var vändt nedåt mot en ofantlig spilkum, hvars botten var aldeles betäckt af kaffesump, denna så namnkunniga ingrediens i spådomskonsten. På bordet bredvid spilkummen lågo flera högar af silfverpenningar, — ack, huru många tårar klibbade icke vid dessa penningar? huru mycket arbete hade de icke kostat? Huru stor saknad hade de icke qvarlemnat hos dem, som gifvit dem. — Nu voro de ett lätt förvärfyadt byte för det skändligaste bedrägeri. — Der hafva vi kapitenen från Fyen! småmumlade qvinnan emellan tänderna. Han önskar sig tulltjensten i Fredrikssund; Som just nu blifvit ledig — nå, vi skola se hvad ödet säger. Flindt stod liksom fallen från skyarna; värdinnan hade nemligen icke lyftat ögonen ifrån spilkummen! hon hade icke bevärdigat honom med en blick, och äfven om hon gjort det, huru skulle den goda qvinnan kunnat känna honom? — Han insåg emellertid