ken! jag kan spricka af harm af att se hvad man vågar bjuda mig; men jag skall ... — Nådig sröken bör icke blifva så ond i hågen! vågade värdinnan afbdryta henne, i det hon lugnande lade sin hand på frökens arm. När jag upptäckte att den gamle snoken vågade bjuda så litet, befallte jag honom att komma igen i morgon, och medtaga en dubbelt så stor summa, som den han erbjöd i dag, och då sade jag — skola vi se till, hvad som kan göras i hans sak. — Ni har spelat edra kort rätt, mor Lena! svarade den blidkade fröken och tillade genast: Och nu till vårt arbete! Värdinnan inkallade Isenfeld; denne hade redan bortskickadt den väntande hopen, så snart han hörde frökens röst i rummet; och länge dröjde det icke, förr än hvar och en af det värdiga klöfverdladet mottagit sin passande andel i bytet. Knappt var denna sak tillvägabragt, förr än den högborna fröken framtog ett sammanviket papper, som hon lemnade Isenfeld med dessa ord: — Se här, min gode herr Isenfeld! här är förteckningen öfver de personer, hvilka genom min protektion fått sina önskningar uppfyllda! Vill ni nu sörja för det öfriga? Studenten bugade sig djupt, i det han försäkrade, att han redligt skulle sörja för resten, hvarefter fröken med en förnäm nickning och en nedlåtande min tog afsked från sina tvenne handtlangare och forsvoni, pa samma hemliga väg som hon kommit, medan de båda qvarblifna hvar för sig gladde sig vid tanken på huru mycket de bedragit henne. (Forts.)