Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 november 1853, sida 1

nom, men derför kan jag också med säkerhet rakna på, att jag i dag icke går förgäfves. — Nå, huru mycket tänker mon frere att gifva damen? — Tjugo riksdaler. Mer kan jag icke gifva, om jag skall kunna bestrida resan hem igen. — Det är mycket pengar, som du låter lura ifrån dig, mon fråre! Trettio riksdaler för ett löfte, invände skrifvaren, under det han höll ett vaksamt öga på allt, hvad som föregick. — Det kommer igen, sa skräddaren, när han gaf sin sugga fläsk! smålog tulltjenstemannen in spe, jag vet, att ... Längre kom han icke i sitt tal, ty med innerlig glädje märkte han i samma Ögonblick, att studentens värjspets var rigtad rakt emot honom. Han for åstad öfver golfvet, i det han med armbågarne banade sig väg igenom supplikanternes tätt sammanträngda hop, och lät sin vän stå qvar, öfverlemnad till sina betraktelser och heräkningar.