Käflt uppnås. Ärbetarerörelserna mot brännerierna i Blekinge. Såsom förut blifvit nämndt hölls i Carlshamn d. 9 dennes ett sammanträde, bevistadt af landshösdingen, framkalladt af de demonstrationer, som blifvit utförda af en stor mängd arbetare emot de stora brännerierna i grannskapet af nämnde stad. Tidningarne från orten lemna nu om dessa rörelser närmare detaljer, hvilka visa, att här icke varit fråga om några våldsamheter, utan att3den råa massan uppfört sig med en lugn och allvarlig oeh derigenom högst aktningsbjudande hållning. Bränneriägaren, grosshandlaren Meijer, afböjde stormen från sig, genom att han erbjöd sig att tillhandahålla arbetarne 500 t:r potatis mot högst 32 sk. skeppan; grossh. Cervin lofvade samma pris och utfäste sig dessutom, att höja dagspenningarne för varfsarbetarne, ifall spannemålspriserna skulle ytterligare stiga. Hos s. d. stadskassören Lothigius infann sig folkmassan en dag kl. 1 10 på s. m. Hr L. tordes ej visa sig förrän länsmannen anländt, och då detta skett hemställde arbetskarlen Nils Åkesson, å de öfriges vägnar, huruvida ej hr L. ville antingen upphöra att bränna eller ändra sin redskap. Då denna hemställan besvarades med nej, anfördes hrr Meijers och Cervins löfte att tillhandahålla potatis till billigt pris, hvarpå Lothigius åtog sig att sälja 100 t:r till samma pris, eller ock lemna 50 rdr till hjelp åt dem som behöfde potatis. För detta anbud hade Nils Åkesson visat sig tacksam, men då han derom underrättat de närvarande, ropade dessa endast, att de ej voro utgångna för att tigga; hvarefter ett par arbetare skulle hafva tilltatat hr Lothigius ohöfligt. Folkhopen hade nu begifvit sig till handl. Wickenbergs ocb landtbruk. Håkanssons nära derintill belägna ångbrännerier samt derifrån till Lothigii, närmare staden belägna, ångbränneri, hvarest de släckt elden och tappat ut vattnet ur ångpannan. Föröfrigt hade intet våld blifvit begånget, icke heller buller eller oväsen egt rum. Fahnjunkaren Scheele, som förestår handl. Wickenbergs landtbruk i Asarum, berättade att arbetarne i bränneriet blifvit skrämda att öppna dörren, hvarpå en del af folkhopen rusat in och utrakat elden under ångpannan, men i öfrigt icke begått någon våldsamhet. Landtbruk. Håkansson berättade, att brännerifolket sjelfmant släckt elden under bränvinspannan. På qvarvarande glöder hade några slagit vatten. Intet våld hade blifvit begånget. Landtbruk. Löfgren berättade, att han åkande träffat folkhopen på vägen, och blifvit tillsagd att fara hem och släcka elden i sitt bränneri. Färgaren Söderberg och svarfyaren Berggren hade egentligen fördt ordet. Fi.. d. löjtnant Santesson berättade, att solkhopen, vid besöket i hans bränneri, varit mycket höslig och beskedlig, men begärt att han skulle upphöra att bränna till följande dagen, då de önskade att på rådstun i staden samtala såväl med honom som med öfriga bränneriegarne. En pojke hade vridit om kranen på ångpannan, men blifvit utkörd af de öfriga. Handl. J. T. Aschier hade varit ute i sin svärfaders, fabrikören Skoogs bränneri, och berättade, att han vid solkhopens ankomst lätit öppna dörrarne, sedan han fått höra att öfriga bränneriegare gjort detsamma. Hopen hade förklarat, att den kom i folkets namn för att efterse om elden var utsläckt, hvilket varit förhållandet. Skoog hade af dem blifvit instämd inför magistraten till påföljande dag. Intet våld hade blifvit begånget. Grossh. S. G. Cervin och W. Meijer, hvilkas brännerier derefter i ordning blifvit besökte, berättade, den förre, att elden före folkhopens ankomst varit utsläckt, och den sednare, att folkbopen utsläckt elden, men att ingen våldsamhet hade egt rum. V. konsul C. W. Schröder berättade, att folkhopen sist, på återvägen, besökt hans närmast staden belägna bränneri, der elden på förhand blifvit utsläckt. Några hade slagit vatten på icke slocknade glöder och en annan öppnat kranen till ångpannan. — Söderberg hade fört ordet, och instämt Schröder till magistraten påföljande dag. Samtliga de afhörde bränneriegarne tillade, att folkhopen icke tillåtit sig det ringaste våld hvarken mot person eller egendom, utöfver hvad nämndt är, och icke heller bullrat eller fört oljud. Detta är hvad som genom förhöret d. 9 blifvit upplyst, och berättelserna mäste således anses fullt tillförlitliga. Rörelsen har äfven spridt sig till andra orter, hvarom följande berättelse från Sölvesborg d. 12 dennes vittnar: Vi hafva just nu erhållit närmare underrättelser om den tilltänkta demonstrationen mot bränneriägarne, och skola i största korthet relatera det väsendtligaste. Häradshöfding Wester, som på morgonen, efter erhållen underrättelse om solksamlingen, genast afreste, mötte i Ysane (1; mil från staden) en folkmängd, utgörande 150 å 200 man, största delen försedda med käppar och påkar. Alla voro de nyktra. På häradshöfding Westers fråga, svarades, att de icke hade vidare ondt i sinnet, än att förhindra bränningen å ångbrännerierna i orten. Herr kyrkoherden Hammar i Mjellby, som nu infann sig, förehöll massan det olagliga i deras företag och uppmanade dem att skiljas. Häradshöfding Wester föreställde dem de svåra följder, som skulle träffa dem, ifall de fortforo i sin lagöfverträdelse, och uppmanade dem i lagens och den älskade konungens namn, att återvända till sina fredliga hem och yrken. Han lofvade dessutom att vidtala hvar och en af ortens bränneriegare, för att förmå dem att icke uppköpa landtmannaprodukterna i större mängd och till högre pris, än att äfven den fattige arbetaren kunde lefva. Större delen af folkmängden åtlydde tillsägelsen och återvände till sina hem. Ungefär 20 å 30 personer förklarade sig emedlertid hafva ärender till staden, hvarföre de icke ville återvända. På uppmaning att bortkasta sina påkar, åtlydde flertalet tillsägelsen, men de mest högljudda af anförarne behöllo sina. På stadens värdshus och krogar är tillsagdt att utminuteringen för dagen af spirituosa skall så försigtigt som möjligt hanahafvas. . Det vill synas, som komma dessa rörelser att blifva allvarsamma nog. Man har icke förgäfves satt en agitation i gång, hvartill säkert aldrig förr varit ett 2. I wa rr oh D Uoriärnar cållan följ.