Tal hållet på mötet i Derby, af hr Urquhart, medlem af engelska parlamentet och f. d. ; ö ambassad-sekreterare i Koustantinopel. Jag fruktar icke utan skäl att vi få krig. Men kriget blir icke med Ryssland, utan med Frankrike. Ryssland mäste underkasta sig alla de vilkor, soma England på allvar vill söreskrifva. Europas fred kan blott derigenom hotas, att England icke är ärligt för Turkiet, med andra ord, att det är hemligt med Ryssland. — Frankrike är fullkomlidt antiryskt, men af helt andra orsaker än engelska folket. Fransmännen hafva alltid sinne för de utländska förhållandena, under det att J just nu uppvaknen ur er sömn och ännu icke veten, om J ären vakna. Fransmännen se i Polska rikets förstörare sin direkta fiende. De blicka i moskovitismens framskridande en fara för katholska religionen. Dertill kommer det drag af ridderlighet som finnes i den romaniska solkkarakteren. Af dessa grunder skulle det vara omöjligt för L. Napoleon, att, han må nu personligen hafva hvilka tankar som helst, blifva tillbaka, om England toge ett kraftigt steg. Men England skall icke taga ett sådant steg eller på det högsta blott till skenet, för att hafva en förevänning att inveckla Turkiet i nya underhandlingar. Denna ställning skall Ryssland begagna för att väcka en ömsesidig afundsjuka emellän England och Frankrike, hvilken ändtligen skall resultera i krig. Franmännen äro redan uppfyllda med misstroende emot oss. De se, att vi hålla oss tillbaka och misstänka fördolda afsigter. De tro, hvad de af Ryssland köpta tidningarna på fastlandet säga dem, att England vill skjuta dem framför sig och sedan lemna dem i sticket, för att gå öfver till Rysslaud. O. Barrot sade 1840 till mig: Den sanningen lära vi af historien, att Frankrike hvarje gång, som det velat uppträda emot Ryssland funnit en motståndare i England. Förbundet emellan England och Frankrike beror på motståndet emot Ryssland. Förfelas ändamålet så är det förbi med förbundet. — Hvad L. Napoleons personliga ställning i det inre och till utlandet beträffar, så har haniFrankrike skapat sig en ställning derigenom, att han upptäckt och för verlden visat osanningen af franska konstitutionalismen. Men dermed upphör hans styrka. Han har icke satt någonting i stället: Han är blott en sörstörare, ingen återställare eller grundare. Derför är hans ställning osäker. Den är för oss ett fenomen, som vi icke veta att förklara oss, för Ryssland ett problem, som man på ryskt vis söker lösa. Det är bekant, att Ryssland 1839 tog det märkliga steget att sluta en förbindelse emellan husen Romanoll, riktigare Holstein-Gottorp, och Bonaparte, att det betecknade den Bonaparte, som bevärdigades med denna utmärkelse såsom blifvande beherrskare i det förenade Italien, för hvilket det allt sedan 1816 visat ett lika ifrigt som oförtäckt intresse. Derigenom har Ryssland identifierat sig med europeiska revolutionens sak och insatt revolutionens häfstång i Italien, på en punkt, som är vidt aflägsnad från Rysslands gränsor och för Frankrike så väl som för Österrike af stort intresse. Senare var Ryssland icke likgiltigt för de steg, som L. Napoleon tog emot huset Orleans. Jag tviflade icke 1848, att han skulle blifva vald, emedan jag visste, att han var Rysslands kandidat. Ryssland har upphöjt honom på sin plats. Följer deraf, att han alltid skall göra det, som Ryssland önskar? Om han vore minister, ja. En minister, som har Ryssland att tacka för något eller en gång konpromitterat sig Ryssland till behag, kommer aldrig åter lös. En furste kan befria sig, kan genom omständigheterna tvingas att bli en motståndare. L. Napoleon har redan blifvit det och Ryssland har derföre hotat honom med revolution och lockat honom med Frankrikes naturliga grinser. Jag påstår och sörespår, liksom jag d. 10 Febr. 1844 förespätt hans företrädare, att, om han icke gör ett eftertryckligt motstånd, skall han falla på ett eller annat vis. Men huru skall han göra motstånd, buru rädda sig? Det är hans sak att skilja Ryssland och England, Verlden säger, att allt beror af kejsar Nikolai beslut. Jag säger er: allt beror af IL. Napoleons insigt och drottning Victorias karaktersfasthet. Frankrike bar andra erfarenheter, andra rörelse-elementer, än J. Med elementerna arbetar Ryssland. Det håller alltid ett magazin af lätt antändliga ämnen i beredskap i Frankrike, har alltid en pretendent till hands. Ryssland föreslog på Wienerkongressen att satta Louis Philippe på franska thronen. Man har ofta förebrätt mig, att Jag ser ränker som icke existera, och af Ryssland gör ett ideal af statsklokhet. Jag ger er fakta. När Ryssland 1825 stod i begrepp att besätta Donaufurstendömena, ett förehafyande, somt då omintetgjordes genom