Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 november 1853, sida 1

hvad som ändå kunde vara en verkan af hennes samvetsgranhet, och ... Vänta litet, mon ami! Hade det varit samvetsförebråelser, som oroade henne, så skulle just dessa uppsordrat henne, att icke låta konungen öfverskrida det passande, utan tyertom öfvertala honom att åtminstone afvakta Sorgeårets slut; men jag ber dig betänka, att vi, då vi besåsfvo oss till Roeskilde, för att följa den hädangångna, den så djupt sårade drottningen till grafven, nödgades hafva bröllopsdrägten dold under sorgkläderna, ty vi begåfvo oss direkte ifrån grafkapellet upp på slottet, der den tyske hofpredikanten Clausen, som förut på Skanderbergs slott till venster sammanvigt konungen och hertiginnan, nu vigde henne till höger. Och omkring en månad derefter behagade Hans Majestät att egenhändigt på Fredriksbergs slott, i ministrarnes åsyn, påsatta Anna Sophia Reventlow konungakronan. Alldeles passande var det väl icke, mon cousin! och likväl kan jag ursägta kungens brådska; ty det måste naturligtvis vara ett pehof för hans hjerta att belöna den dam, som förljufvat så många af hans lefnadsdagar, under det Louise, det kan du väl icke neka, forbittrade hans lif med sin svartsjuka och sin häftighet. Huru kunde han då väl göra det bättre, än genom att upphöja henne till sin gemål inför Gud och menniskor. Dessutom har ... . Hvad den unge adelsmannen yidare ville tillägga är det omöjligt för oss att Yeta, ty vagnen stannade utanför slottsporten, och vi ha nu ingenting annat att göra än att se de båda kusinerne skynda uppför trappan likaså hastigt, SOM alla de andre adlige el. högvälborne herrarne. Hvarför hafva de så brädt om? Ar det derför att de frysa och längta efter det varma förmaket? Eller frukta de kanske att komma för