Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 november 1853, sida 2

—k— —2k2k———— — —V så försökte man för slera år sedan i Norrige att taga bort väderleks-spädomarna ur almnackan: men hvad blef följden? Jo, att folket icke köpte de norska almnackorna, utan hellre togo svenska, der väderleksspådomarna stodo åvar. Ty så dåraktiga äro menniskorna i sin ifver att få veta det tillkommande, att om en bedragare, som en gång lyckats vinna något gehör, spår falskt nitton gånger, men säger sannt den tjugonde, så äro de ändock färdiga att sätta tro till hans ord. Ja, det kan väl vara — genmälte Johan — och för menniskors fördomars skull vore det väl bäst att icke så der ett, tu, tre indraga de kära spådomarna; men om man toge sig före att i almnackan under ett eller flera år först upplysa allmänheten om rätta förhållandet och t. ex. visa, huruledes för det och det året almnackan hållit så och så många dagar klart, då det i verkligheten varit mulet, och så och så många dagar mulet, då det varit klart, att vidare de spådomar, Som angifvas för Stockholm, äfven om de vore rigtiga för denna ort, icke kunde anses fullt rigtiga för en annan o. s. v., månntro icke allmänheten lätt skulle ge sig tillfreds öfver de falska väderleksspådomarI nas borttagande? Detta, tycker jag, borde vara ett kärt göromål för en vetenskapsakademi, som väl bör hafva ingenting kärare, än att vantro och fördomar utrotas och sann kunskap gör sig gällande. Min kära Johan — sade doktor Richard — de lärde hafva sina hufvuden för sig, och bry sig litet om hvad du och jag tycka i en sådan fråga; således är icke värdt att bråka våra hjernor dermed. Men den lärdomen kunna vi ju häraf hemta och behålla i minnet, att emedan de lärde hafva sina hufvuden för sig, så få vi oläfdt folk icke obetingadt tro på ens hvad de lårde säga oss.