— — AZ Rättegångsoch Polissaker. Åtalet mot Poliskonstaplarne. . (Slut fr. N:o 267.) 3:o Ljungqvist, att han befunnit sig å vägen vid skolhuset ifrågavarande afton då han nerifrån Varfsgatan fått höra poissignal. Han hade då skyndat dit ned och utanför Gamla Varsygis hotel träffat Mattsson och Beckman, omgifna af en större folksamling, uti hvilken bland andre han blifvit varse målsäganden Olsson, handlanden Adolf Svensson och siere styrmans-elever, Beckman och Mattsson hade genast för honom uppgifvit att folksamlingen föranledts deraf att nägra fulla och gräliga Anlbönder velat öfverfalla dem, men med tillhjelp af andra personer lyckats komma på flykten, tagande vägen at varfvet. Ljungqvist hade då, sedan flera poliskonstaplar på signal tillkommit, i deras sällskap begifvit sig dit ned för att gripa orostiftarne — och inkomna på varfvet, anträssat målsäganden Pettersson, den de, troende honom varit en af sredsstörarne, gripit och öfverlemnat i Hybinetts vård; men han hade icke bättre skött sitt vaktarekall, än att Pettersson, under det Ljungqvist och ösrige poliser aflägsnat sig för att uppsnappa de andre undkomne Ahlbönderne, beredt sig tillfälle fly. Pettersson blef dock snart derefter åter gripen och afförd till husarvakten. Ljungqvist hade hvarken sjelf med våldsamhet behandlat Pettersson, eller sett någon annan göra det. Tilläggande Ljungqvist att då den sålunda arresterade timmermannen skulle föras genom folkhopen, skockade denna sig så tillsammans och oupphörligt trängde in på polisen, allt i tydlig afsigt att beröfva polisen sitt byte, att Ljungqvist nödgades tränga sig emellan folket med den häktade samt dervid på alla möjliga sätt, både med varningar och kraftigare åtgärder, hålla detta tillbaka, för att få passagen fri; och hade Ljungqvist härunder märkt att sten kastades ur hopen på polisen, och att en större sådan slungats emot honom, men lyckligtvis icke träffat. Ljungqvist yttrade slutligen den öfvertygelse, att han ansåg handlanden Adolf Svensson hafva varit den, som hufvudsakligen uppviglat folket emot polisen och ledt deras anfall, i hvilken åsigt Beckman ock instämde. 4:o Dahlgren berättade i hufvudsaklig öfverensstämmelse med näst förestående Ljungqvist. Upplysningsvis hördes flere personer, hvilka å målsägande sidan blifvit åberopade såsom vittnen; och innehöllo dessa berättelser hufvudsakligen: I:o. Handlanden Adolf Svenssons, att under det han och målsäg. Olsson ifrågavarande afton inne på Gamla Varfvets hotel hade tyst och stilla druckit sig en toddy, hade polisen i något ärende kommit dit och stannat i sörstugan. Utan att häråt låna vidare uppmärksamhet, än att Olsson något öppnat på dörren till förstugan, men genast åter tillslutit den, hade de sins emellan samtalat i hvarjehanda ämnen, dermed de fortsatt till dess Olsson i något enskilt ärende gått ut. Han hade likväl icke många minuter varit ute förr än han återkommit in i förstugan, derifrån han anropat Svensson om hjelp, emedan han uppgifvit sig ha blifvit slagen af polisvaktmästaren Mattsson. Svensson hade derpå hastat ut i förstugan, der han fann Olsson, hällande händerna om hufvudet och beklagade sig högeligen öfver det våldsamma slaget. Sedan Svensson förskaffat sig en lykta begaf han sig ut på trappan åtföljd af Olsson. Emellertid hade han hört ett hiskeligt oväsande utanför på gatan, hvilket förnåmligast bestått uti ständigt upprepade polis-signaler, dem han till en början trodde ha varit hvisslingar. Utkommen på gatan fann han redan flera poliser och en hop folk samladt samt ett oredigt sorl af röster ur hopen ömsom hotfulla och svärjade och ömsom klagande, blandadt med ljudet af utdelade slag. Hvad som der vidare tilldrog sig kunde Svensson icke uppfatta, emedan han varit sysselsatt att taga vård om Olsson, hvilken äfven kommit ut på gatan. Svensson hade likväl uppmanat Ljungqvist, den han blifvit varse i hopen, att förekomma och afböja vidare våldsamheter å polisens sida, emedan folket, som ingalunda visat sig fiendtligt sinnadt eller kittsligt betett sig, då skulle skingra sig. Intygande Svensson vidare att Olsson, som efter slaget bar ett ganska betydligt märke, vid tillfället varit fullkomligt nykter, och att det yttrande, hvarom Mattsson berättade, icke blifvit fäldt hvarken af honom eller OlSSOn, icke heller att han hört någon annan haft ett sådant. 2:0. Arbetskarlen Lundgrens, att då han, som är boende näst intill Gamla Varfvets hotel, samma afton kommit till portgången af sitt hem, hade han sett tvenne personer, den ene stående tyst vid trappan till hotelet och den andra gå dit iu, derunder denne skulle ha yttrat något, som hade afseende å poliser och att i detsamma vaktmästaren Mattsson, som befanns stående på vägen, sprungit fram till den andre personen, hvilken Mattsson, i det han häftigt yttrade: åhvad är du för en förbannad fähund? tilldelade honom ett hårdt slag för örat, hvarefter Mattsson tillsporde den slagne efter hans namn. Denne uppgaf sig då heta Olsson och vara förvaltare vid kolerasjukhuset i Majorna samt i sin ordning tillsporde Mattsson, den Olsson namngifvit, efter anledningen till våldsamheten, I hvarjemte Olsson äfven uppmanat Mattsson att taga reda på hans hatt, som af slaget fallit af. Vittnet hade äfvenledes kändt igen Olsson och intygade i öfrigt att inga andra personer än Mattsson och Olsson vid detta tillfälle funnits ute på vägen och att vittnet då icke sett ,någon ofreda polisen. 3:0 Poliskonstapeln Johansson: att han dagen efter ofvanbeskrifne uppträde träffat Mattsson, hvilken på fråga af vittnet rörande uppträdet yttrat, att då Matts