Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 november 1853, sida 1

— — sina kappor, sutto de bredvid hvarandra och samtalade ifrigt an med leende, än med allvarsam min, på det sremmande språket, som skolmästaren ansett för latin. Då och då ställde de äfven en fråga på högtyska till sin kusk, som trohjertadt besvarade den på sin nedersachsisk-wendiska dialekt. Vägen förde öfver bleka, månbelysta fält och mörka ljunghedar, genom sofvande byar och dystra, dödstysta furuskogar; rundtomkring hördes ingenting annat än hjulens knarrande i den djupa sanden, hundarnes skällande och tupparnes rop i de aflägsna landtgärdarne; då och då sväfvade oekså den milda klangen från klockan i något tornur genom den stilla luften till de resande. Så fortgick det i flera timmar. Andtligen dagades det i öster; morgonrodnan segrade öfyer månoch stjernljuset, och solens vänliga strålar genombröto höstdimmorna vid horizonten. — Se der är slottstornet i Dannenberg! ropade värden till de båda resande, i det han med piskan visade på ett högt rundt torn, som framskymtade emellan grenarne på de sista träden i en liten skog, hvars utgång man just då uppnått. Inom en timme äro vi der. Den yngre gjorde en rörelse af otålighet, liksom ville han säga: Den sträckan skulle jag till häst tillryggalägga på tio minuter! — Men herrarne få nog stanna qvar i staden ända till middagen, sade värden. Posthästarne återkomma vanligen först om natten eller tidigt på morgonen ifrån nästa station, och måste väl få hvila sig ett par timmar, innan de åter kunna utskickas. På en med två wendiska oxar förspänd vagn lär sig äfven den häftigaste att hafva tålamod. De båda resande funno sig utan knot i sitt öde, ehuru den yng32 och då kastade en längtansfull blick på det urgamla tornet, som från sin kulle stolt nedskådade på