I ifrågavarande tillfälle, och derföre å Olsson yrkade ansSvar, berättade härefter, sedan detta, såsom främmande för denna sak, blifvit lemnadt utan afseende, och hvarom åklagaren utlåtit sig, att ett sådant förhållande vore föga troligt, då det först nu, efter så lång mellantid, anmäldes; att han och Beckman oftaberörde afton kommit ned på Gamla varfvets hötel. i hvars förstuga de delgifvit ,jungfrurna. derstädes en kallelse till poliskammaren för oloslig försäljning af spirituosa. Sedan de verkställt kallelsen och vore färdiga att aflägsna sig hörde Mattsson inifrån ett af gästrummen en röst yttra: ,sådane der poliser sparkar man i —, när de komma i dylika ärenden. Uian att häråt låna någon vidare uppmärksamhet hade de gått och voro redan på trappan, då Mattsson ropades åter in af värdinnan, som begärde battre reda på dagen, då hon skulle infinna sig i poliskammaren. Medan han lemnade den äskade upplysningen hade Beckman gått något förut och då Mattsson äfven kommit ut På gatan hade han såu se B. attackerad af några fulla Ahlbönder, som förde oljud och under yttrande polisrackor fällt omkull Beckman. Mattsson hade då hastat till Beckmans hjelp och tillsägande Ahlbönderne att om de icke förhölle sig fredligt, så vankades det smörj, befriat Beckman från dem, hvarunder han sjelf skulle ha fått flera knuffningar. Under detta uppträde hade målsäganden Olsson och en person till kommit ut från värdshuset, hvarcfter en af dessa genast åter gått in. Sedermera hade flera sjömanselever, som för tillfället varit gäster å värdshuset, derifrån utkommit och gjort gemensam sak med Ahlbönderne, dem de ville förhindra Mattsson och Beckman att arrestera. Beckman hade då gifvit Signal, på hvilken den ena polisbetjenten efter den andra tillkommit och i följd hvaraf äfven en hop folk samlat sig, hvilket slutligen så trängt in på Mattsson, som hade fattat tag uti en ÅÅhibo, att han nödrats släppa denne och hvarefter Ahlbönderaed begifvit sig på väg ned åt varsvet. Om Mattsson under detta tumult tilldelat målsäganden Olsson något slag visste han intet, enär han för att freda sig utdelat slag till håde shöger och venster. I afseende på våldet emot målsäganden Pettersson förklarade Mattsson att sedan Ahlbönderne blifvit lösgjorde och tagit vägen åt varfvet, hade han, Beckman, Ljungqvist och Hybinett samt Dahlgren eftersatt dem, men endast påtraffat Pettersson inne å varsvet och som de trodde att han varit en af orostiftarne hade de bemäktigat sig honom och öfverlemnat honom till Hybinetts vård, medan de fortsatte spaningarne efter de öfrige undkomna ÅAhlbönderna. Huruvida Pettersson blifvit annorlunda misshandlad, än att han sjelf tillfogat sig några blodviten då han sökte fly ifrån dem och derunder fallit omkull på stockar och plankor, hade Mattsson sig icke bekant. Sjelf påstod han sig icke ha utöfvat något våld emot Pettersson, som han försäkrade varit full vid tillfället. Örver våldet emot målsäganden Carlsson förklarade sig slutligen Mattsson sålunda, att sedan en sjöman vid namn Strömberg, hvilken äfven skulle ha varit bland orostistarne å gatan ifrågavarande afton, och dervid betett sig ytterst våldsamt, samt dessutom varit synbart rörd, blifvit af Beckman tagen och i vård öfverlemnad till konstapeln Dahlgren, hade Carlsson kommit fram ur folkhopen och fattat tag uti Dahlgren, menande tro på att han nu sett huru polisen uppfört sig, och att de icke finge allöra Strömberg Matisson, som observerat detta, hade då tillsagt Carlsson alt härifrån afstå och låta Dahlgren marschera af med den häktade. Men i stället för att efterkomma tillsägelsen, hade Carlsson visat sig uppstudsig, hvarföre Mattson helt sonika arresterade Carlsson och afförde honom till hussarvakten. Tilläggande slutligen Mattsson, att han härvid icke bar något annat vapen än sin spanskrörskäpp och en sabel, af hvilka han dock icke gjort bruk, samt att Carlssons påstående, att Mattsson af Beckman fått låna en stilett, dermed Mattsson skulle stuckit Carlsson, vore ogrundadt. 2:o Backman, hvars berättelse öfverensstämde med den Mattsson afgifvet, tillade endast att sedan signalen var gifven och de bullersamma Ahlbönderna kommit på flykten, hade såväl Bäckman som Mattsson, Ljungqvist, Hybenett och Dahlgren begifvit sig ned åt varfvet, innanför hvars port de anträffat målsäganden Pettersson och der tagit honom i förvar samt öfverlemnat honom åt Hybinett; medan de öfrige Ahlbönderna efterspanades. Härunder hade de hört rop från Hybinett att Pettersson slitit sig lös ifrån honom och sprungit sin väg, hvarför samtlige eftersatt Pettersson, som slutligen upphunnits och åter fasttagits. Beckman hade hvarken sjelf våldfört sig på Pettersson eller sett Ånågon af de andra röra honom, utan hade endast Bäckman lyftat upp honom från marken och fasthållit honom. (Forts.)