till socialism, eller kommunism, eller blott en policiel menniskovänlig omtånksamhet för de ensalldiga, eller misshushållande eller giftasoch bosättnings-lystne eller sjelfbestånds-hungrige? nog af, tre vise män skola afgöra, om den som eger ett hemman får sälja en del af den jord, som man ännu ej vågar låta lagen hindra honom att sälja hel och hållen, och om en annan skall få köpa en liten del, som han möjligen kan betala, i stället för en större, som måste inleda honom i skuldsättning. Dessa tre vise, som på ett i vårt kära fådernesland så ovanligt sätt komma att, på dragande kall, afgöra om andras rätt att sälja och köpa,) de få ej en gång väljas fritt af sockenstämman, oaktadt som man vet, rösträtten der ligger i storfolkets händer — utan på det ingen liten början må blifva till den samfalldare valrättens fruktansvärda införande, fordras för dem en valbarhets-qvalifikation: de skola väljas bland socknenämndens ledamöter. Härom, vi medgifva det, kunna meningarne vara delade; och kunde socknenämnden antagas vara till, för att på grund af allmänt förtroende verkligen uttrycka hela menighetens, således äfven de idoges eller mindre förmögnes tankar och önskningar; eller vore den alltid sammansatt af sjelfständige personer, hvilka ej berodde af fogdens och häradsskrifvarnes obenägenhet för mera invecklade räkenskaper och prestens vedervilja mot att hafva bråk vid presträttigheternas uttagande, så kunde väl saken vara så och så. Nu måste man dock tveka om lämpligheten af valbarhetens inskränkning, då man betänker, att sockennämndens tillsättning afser helt andra bestyr, och i följd af dess kringskurna verksamhet torde oftast vara sammansatt i annan anda, än den som önskas hos den nämnd, som förmodligen skall kallas besutenhets-nämnd, fast hon i nya förordningen hvarken fått namn eller bestämd tid blifvit utsatt för dess val, dess behörighet, o. s. v. Man finner likväl, att den åsyftas vara i permanens, emedan i 5 mom. omtalas åtminstone en ledamot, alltid till finnandes för att emottaga anmälningar. Hvad som blifver troligt, genom denna organisation af nämnden, (hvilken kompletterar sig sjelf om jvald ledamot ej inställer sig) det är, att densamma i nästan alla orter blir obenägen för jordens klyfning eller afsöndring, äfven der dessa af erfarenheten visat sig vara allmänt nyttiga, eller af allmänna tänkesättet anses såsom sådana. Liksom hittills vedersakarne till 1827 års principer ständigt åberopat, att hemmansklysning och jordassöndring för alltid, under full egande rätt, utur statsekonomiska skäl, äro förkastliga, utan att kunna vidare utveckla dessa skäl, likaså komma säkert flerastädes nämndemännen, att påstå dem vara -förkastlige ur sockenekonomiska. Ingenting är lättare än att föregifva ekonomiska skäl; emedan det är en ofantlig rymd mellan allmän nytta och enskild, allmän hushållning och lokalaeller personliga fördelar. Få ej rättsbegrepp gälla mer, än stundens eller dennas maktoch inslytelse-egandes intressen, så är lagstiftning blott formgifvandet åt egennyttan och täckmanteln för våldet mot allmän och enskild frihet! Den vackra instruktionen i 6 mom. om allt hvad nämnden skall taga i betraktande blir i sådant fall fromma önskningar. Den inhemtar hvad den behagar, ser hvad den vill, och -bedömmer-efter — hvad den sjelf behagar. Utlåtandet blifver troligen i de flesta fall hvad som anses vara en välkommen sak för höge vederbörande eller för kaxarne i bygden. Dock låtom oss gå vidare! Har nämnden tillstyrkt klyfningen, säger 8 mom: pkall dervid förblifva, men tillägger: utan så är, aft delegare i samma hemmansnummer som klyfvas skall, vill lösningsanspråk väcka. Nu finnes väl redan i 1827 års förordning lösningsrätt omtalad; men den synes egentligen hafva afsett frågor, då genom arf, klyfning af så små delar ifrågakom, som ej fingo vidare klyfvas. Då var värdet af hemmansdelen en familjsak, och någorlunda kändt. Men äfven häri var dock en ofullstandighet, då tvist om lösesumman ofta måste framkalles. Vida värre blir det likväl nu, då äfven vid en klyfning, hvartill lagen berättigar, man lemnar lösningsrätt till vissa personer — det vill säga, hindrar verkställighet af gjorda aftal emellan köpare och säljare — ty huru lösen skall bestämmas har nya författningen, på goda skäl, förtegat. Oss synes det nemligen klart, att den knappast kan bestämmas, utan att våldföra egande ratten och afhandlingarnes frihet;