MALA 1144 09 0 egendom, i mindre lotter, måste menligt inverka på all jordegendoms värde och skada de större jordegarne, under det att den talrika arbetande klassens sträfvande till frihet och tresnad försvåras, ja man kan nästan säga omöjliggöres, genom förbud för köp af mindre jordlotter, då för mängden af denna klass det är omöjligt att förvärfva titlräckligt kapital till inköp af större s. k. hemmansdelar. Man finner således lätt, att ämnet står i oskiljaktigt och innerligt sambaud med samhällets utveckling till frihet och välstånd, samt att lagstiftningen i denna del måste ega den största inflytelse på stadgarne om fattigvården och den s. k. försvarslösheten, hvilka ock af regeringen i sammanhang dermed nu blifvit förändrade, och hvarom vi redan särskilt yttrat våra åsigter. (Se denna tidning n:ris 225, 226, 231 och 232 för den 29 och 30 Sept. samt den 6 och 7 Oktober). I n:o 190 för den 19 sistl. Augusti hafva vi meddelat ordalydelsen af den nya förordningen, hvilken långt ifrån att, såsom den angisver, endast vara tillägg till de då gällande föreskrifter, innefattar ganska betydliga och, efter vårt sörmenande, skadliga förändringar i dessa:3 och vi vilja nu uppfylla vårt löfte, att närmare granska denna förordning, för att sedan komma till några allmänna reflexioner öfver regeringens behandling af alla tre dessa ofvan vidrörda angelägenheter. Innan vi likväl företaga granskningen af detaljbestämmelserna, böra vi meddela några historiska upplysningar om det ifrågavarande ämnet, emedan de bäst torde bevisa, att det förtjenar en stor och allmän uppmärksamhet, och detta så mycket mer, som det ej kan förnekas, att skulden till det otillfredsstallande skick, hvari frågan om hemmansklyfning och jordafsöndring nu blifvit försatt, icke bör tilläggas ensamt regeringen, utan älven till en del måste anses vara en af de många olyckliga följderna utaf vår ståndsrepresentations splittrade och vankelmodiga verksamhet. Ja, mau upptäcker lätt, vid betraktandet af den äldre lagstiftningen i denna del, att det onaturliga och orättvisa deri, måste sökas i de gamla institutioner, hvilka till ståndsväsendets upprätthållande utsträcktes till sjelfva jorden och dess beskattning, och hvilka ibland annat framkallade de olika jordnaturerna: frälseoch skatte-, samt hvarjehanda slag dels privilegierad, dels oprivilegierad jord: varit förträffliga medel till underhållandet af den gamla beryktade svenska afunden. Vi inskränka oss emellertid här blott till hvad som haft närmare inflytelse på densamma, under anmärkning, att alla de skäl som hemtas från vådan för statsverkets inkomster, om ej de gamla hemmanen ansvara för grundskatten m. m. samt jordköpväsendets inveckling, påtagligen äro förkastliga, då dessa vådor och olägenheter lätt kunna afbjelpas, då man vill saken. Det var I samband med det år 1807 beslude Enskiftes-verket, som innehafvare af enskiftade hemman tillerkändes rätt, att då sådant fanns förmånligt, af hemmanens ouppodlade jordrymd aflåta till och med tiondedelen af hela egolotten åt främmande personer, att bebygga, uppodla att med full ågande rått besitta, emot uppfyllande af vissa villkor, samt om hemmanet hade mer än vanlig egorymd, efter vederbörlig anmälan, och kammar-kollegii pröfning, äfven afsöndra större andel deraf. Se K. Förordn. d. 2 Febr. Detta hade utösvat en nyttig inslytelse på folkets näringslif samt jordbrukets utvidgning och förbättrande, under den nästföljande tiden, och Rikets Ständer förklarade derföre i skrifvelse till K. M. den 10 Nov. 1823, att deras uppmärksamhet blifvit fästad derå att näringarnas uppkomst och förkofran skulle befrämjas, om åt mindre bemedlade personer bereddes tillfälle, att med eganderått förvärsva mindre jordlotter, utan deltagande i de onera och tjenstbarheter, som i allmänhet åtfölja hemmantalet. Rikets Ständer hade vid öfvervägandet deraf funnit, vatt rättigheten till upplåtelse med full egande rått, af viss egorymd åt serskilde personer, skulle i väsentlig mån bidraga till jordbrukets förkofran och jordens bättre hasd, och de ansågo derföre det stadgande böra vidtagas, att egare al enstaka hemman, hvilkas egorymd genom sitt naturliga läge befinnes i ett sammanhang samt ifrån angränsande hemman är lagligen afskiljd, må njuta samma rätt, som den, hvilken (genom här ofvan omnämnde 1807 års förordning) då var tillagd innehafvare al