Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 november 1853, sida 1

UHvarom hviskade väl de unga? Om fram: tiden och om deras gyllene förhoppningar. De skådade öfver lifvets lunder en himmel utan moln, en sol utan töcken, ett ljus utan skug. gor. I detsamma öppnades dörren till Amalias rum, och hennes far stod på tröskeln, ock blickade på gruppen i soffan. Han var blek och ett strängt, oåterkalleligt beslut stod ati läsa på hans panna. — Det är således på detta sätt, — började han med dyster röst, — som en dotter lyder sin fars befallningar! Det är på detta sät! som ni herr Adolf, bemöter mig för det sörtroende jag visat er! . Jag hade bordt vänta mig detta! . De båda unga stodo bleka och förvirrade framför sin domare . . — Du borde blygas Amalia, — återtog grosshandlaren, — att emot din fars vilja knyta sådana förbindelser! Och ni min herre, aflägsna er . . från detta ögonblick är ni skiljd ifrån er befattning! — Herr grosshandlare — svarade den unge mannen ödmjukt men fast, -— jag är visserligen brottslig, men jag älskar er dotter sannt och innerligt, och jag begär henne nu af er till min maka. (Forts.)