oegennytta, som utmärker svenska nationen, skulle den t. o. m. säkert göra detta utan all ersattning. Ått såsom en och annan föreslagit, bjuda England subsidier sör emottagandet af en utaf våra statsman, det är, tycka vi, upprigtigt sagdt, att drifva generositeten för långt, och kan endast tillstyrkas såsom ett ultimatissimum. Af gårdagens polisreferat hafva vi erhållit kunskap om ett mål, som förefaller oss högst betänkligt. En bonde från Thorsby socken hade, heter det, genom tittande i glaset, blifvit något yr i hufvudet, hvilket bragte honom i det briljanta lynne, att han på öppen gata utbröt i högljudda rop. (Hvari dessa rop bestodo upplyses ej.) Vår vaksamma polis, hvars vaksamhet i afseende å fulla bönder är notorisk, var genast till hands, och i st. f. att taga reda på mannen och öfverlemna honom åt någon redig kamrat, hvilken utan tvifvel kunnat anträffas, samt på sin höjd låta honom pligta sina 3: 16 för fylleri, var man genast färdig med den vanliga proceduren, att vilja släpa honom till polisvakten. Den arme bonden, som väl kände hvad detta betydde, gjorde motstånd och detta så kraftigt, att poliskonstapeln ej rådde med honom, Efter att hafva gilvit den honom angripande polisen en knull, så att dennes kask flög på sned (det kunde märkvärdigt nog ej upplysas om kasken föll på sned eller föll af hufvudet, hvilket ej talar mycket för vittnesmälens exakthet) och tumlat om med honom på gatan, gjorde bonden sig lös och sprang sin väg, samt tog sin tillllygt i handlanden Ahrenbergs salubod. Mannen måtte väl, under sådana förhållanden, icke hafva varit värre drucken, än att han kunnat reda sig, och således ej behöft tagas till vara. Om han då i sörtvislan öfver polisbetjeningens försök att bemäktiga sig honom, för att inkasta honom i polisfinkans mörka cell, slagit omkring sig ock derunder kommit att stöta poliskonstapelns kask något på sned, så är det ett barbari af svåraste slag, att han derför skall dömmas till 28 dygns vatten och bröd, eller högsta kroppspligt, då han endast följt sjelfbevarandets naturliga instinkt. Märkligast af allt är att polisbetjenterna sökt med våld taga honom ifrån hans tillslygt hos handlanden Ahrenberg, som slutligen endast kunde rädda den stackars bonden genom att hjelpa honom på slygten. Man tycker sig i hela detta upptrade se en scen af en förrymd negerslafs eftersättande. Till råga på det anmärkningsvärda i denna sak kommer, att bevisningen på bondens brottslighet, särdeles vidkommande våldet å polisbetjenten, var så tvetydig, att flera nårvarande vittnen icke sett att något våld blef begånget; men lyckligtvis funnos tvenne vittnen (det skulle vara intressant att känna hvilka dessa vittnen voro) som sett våldet, och bonden dömdes för rölversallande af polisbetjeningen (hvilkendera parten här var den öfverfallande torde vara klart af föregående framställning) till 70 rdr bancos böter eller 28 dygns vatten och bröd. N. B. Det var poliskammaren sjelf, som fällde denna dom, så att säga i egen sak, oaktadt poliskammaren ej är laga forum för ett sådant mål. Om bonden hade haft någon insigt härom, hade han alldrig behöft inställa sig för poliskammaren, utan fordrat att blifva kallad till laglig domstol. Att poliskammaren sjelf ansåg sig behörig, borde förundra. Det är med bedröfvelse vi skulle nödga återkomma till anmärkningar emot den myndighet, hvilken såsom den der borde bevaka samhallets lugn, bör understödjas af hvarje rättänkande laglydig medborgare. Men det är omöjligt att med stillatigande åse allt detta godtycke, allt detta våld mot medborgares lugn och säkerhet. I sammanhang härmed måste vi komma fram med tvenne andra historier, som på det beklagligaste sätt visa följderna och karakteren af den despotiska makt polismyndigheten tillegnat sig. En bonde söderifrån blef för omkring en månad sedan gripen för fylleri och förd till po