det förhållande han är i tillfälle begagna och förbruka de införde varorne. Så vidt tullbeskattningen användes för andra ändamål än att bereda staten inkomster är den stridande emot en hvars naturliga rättigheter, och öfverensstammer ej eller med Sveriges grundlagar, som uttryckligen förklara, att samma beskattning såsom en del af bevillningen, får bestämmas endast med afseende å statens behof af inkomst. Höga tulkatser. som aldeles utesluta möjligheton af inkomst för staten, halva således icke något stöd i grundlagarne. Det origtiga i det hittills gällande tullsystemet visar sig ock lika klart, om följderna deraf tagas i betraktande. Den inhemska producenten, som ensam har rätt att tillfredsställa behofvet af en viss vara, bestämmer derför ett omåttligt pris, enär han, särdeles om varan motsvarar ett allmänt behof, icke behöfver frukta en inskränkning i de förbrukandes antal. Ilan pålagger således konsumenterne skatt efter behag, och han nödgar dem att hålla varan till godo, utan afseende på dess beskaflenhet, hvarigenom förbuden ock blifva ett medel, icke för industriens förkofran, utan tvertom för dess hämmande, enär endast konkurrensen kan tvinga fabrikanten så väl till sparsamhet vid sabrikationen genom användande och uppfinnande af nya machiner, som ock till förbättring af varan och inskränkning af hans egen lefnadskostnad. Det kan icke invändas, att förhållandet endast undantagsvis är sådant, emedan den grund, hvarifrån det uppkommit, är så orättvis, att den icke kunnat vinna häfd, på annat sätt än att lika fördelar tillskyndats samtlige eller åtminstone de fleste producenterne, hvilka således alla gjorts delaktige i orättvisan, på det att den skulle kunna fortfara. Rättvisan kan likväl icke på detta sätt återställas, icke ens mellan producenterne, emedan fördelarne måste utsalla särdeles ojemnt, så vida icke all utrikes handel skall upphöra; och de fleste af producenterne få således i det närmaste dela öde med dem, som icke producera. Hvarje fördel, som på dylikt sätt tillskyndas den ena klassen, betalas således med uppoffringar af alla de andra, och det torde vara högst sällsynt eller rättare omöjligt, att en näringsgren, som på dylikt konstladt sätt tillvägabringas eller underhålles, är för landet verkligen fördelaktig, heldst derigenom ofelbart kapitaler och öfriga medel för näringarnes utveckling undandragas de grenar deraf, der deras användande i öfverensstämmelse med naturliga förhållanden skulle vara vida mera vinstgifvande, om icke för den enskilde, åtminstone föc det allmänna. De yrken, som sålunda uppkomma, medföra ock den olägenheten att de som dervid sysselsättas känna sig beroende af en orättvisa, hvaraf de äro fullt medvetne och hvars upphörande de jemnt frukta; och häraf födes hos dem en oro, som är högst vådlig, och i den mohn antalet af dessa arbetare är stort, växer med faran svårigheten att tillfredsställa dem. De kunna icke för sig utreda, att deras väl icke ingår i frågan, enär de i allt fall icke erhålla mera än deras oundgängligaste behof fordra, och vinsten tillfaller fabrikanterne sjelfve. I allt fall måste alltid ihågkommas, att intet system saknar olägenheter och att all rörelse är blottställd för missgynnande konjunkturer. Följderne af dessa afhjelpas lättast och fullständigast genom frihet i alla näringar. Farhågan att en ändring i hittills gällande system skulle under nuvarande förhållanden vara särdeles vådlig saknar ock all grund, enär de afstadnade arbeten i andra länder inom kort fördyra alla varor, särdeles der hvarest förlagsarbetet är mindre allmänt, hvarföre det ock må tagas för afgjordt, att priserna snart stadga sig till ännu större förmon för den producent, hvars näring obehindradt fått fortgå, isynnerhet som man derigenom med skäl kan påräkna förminskning uti en annan icke obetydlig olägenhet af förbud och dermed jemförliga höga tullar, nemligen den att begåret att återställa de naturliga rättigheferne lockar till försök att sätta sig öfver lagar, som icke kunna erkännas vara med rättvisan öfverensstämmande. Att många falla offer för desse försök, hejdar dem icke. Oslret väcker medlidande i stället att det borde lända till varning. Vanan att åsidosätta lagen och att kringgå den, verkar fortfarande en sinnesstämning, som för det helas bestånd är vida mera vådlig än ett tillfälligt missnöje hos några få. I Vi hafva nu i underdånighet sökt ådagalagga,