1. Petitionen i April 1848. S. Å. K. Om det måste medgifvas, att handeln är den kraft, som bestämmer all egendoms rörelse och fördelning och att allt, som derpå inverkar, icke allenast öfvar ett betydligt inflytande på hela statskroppen och den allmänna hushållningen, utan jemväl blir af vigt för hvarje individ, så måste deraf följa, att handeln bor af en välvillig och omtänksam styrelse anses såsom ett synnerligt föremål för dess uppmärksamhet och omsorg. Om det å andra sidan ej eller bör bestridas, att handeln i senare tider här i Riket rönt en större omvårdnad än förut, torde dock sanningen icke trädas för nära, då man antager, att under århundranden handelns interessen blifvit tillhakasatte för andra, dem i vigt och värde vida underordnade. Idkarne af handeln, hvilka i främsta rummet fått vidkannas dessa olägenheter, hafva väl någon gång sökt göra sin och det allmännas rätt gällande, men alltid förgäfves. De hafva blifvit hänvisade till hoppet på framtiden. Hvad de hoppats har dock varit och är endast en större insigt hos de maktägande om handelns rätta natur och beskaffenhet och en klarare uppfattning af handelns verkan på det allmänna och enskilta välståndet. Småningom har ock frågan om en sriare handel ådragit sig mera och vidsträcktare uppmärksamhet och den sckelsgamla orättvisan, som vedersarits handeln, har, ju längre, ju mera, blifvit insedd och erkänd. Förhoppningarne hafva ock stegrats i den mohn de sundare åsigterna om handeln i andra länder blifvit mera klart uppfattade och tillvunnit sig allmännare bifall både af folken och de styrande. Inom detta samhälle, der handeln utgör den förnämsta näringskällan, har ock flertalet af medborgarne redan länge insett nödvändigheten af en ändamålsenlig förbättring i den gällande handels-lagstiftningen och med uppmärksamhet följt hvad i sådan rigtning inom riket förekommit. Eders Kongl. Maj:ts nådiga proposition till rikets nu församlade ständer, rörande den blifvande tulltaxan, var i följd häraf särdeles egnad att tilldraga sig uppmärksamhet, och den väckte hos oss, undertecknade, den känsla, som en länge bunden erfar vid löftet om friheten. Väl insågo vi, att långt mera sordrades och fordras, för att gifva handeln den lyftning, som tillika utgör ett vilkor för framgången af alla öfriga näringar, hvilka äro afstörre omfattning; men vi funno oss böra vara tacksamme för hvad som skett, under vissheten, alt någon förbättring vore vunnen och hoppet att mera i en framtid skulle följa. Under dessa omständigheter hafva de rykten, som nyligen spridt sig derom, att Eders Kongl. Maj:t skulle visat sig benägen till förändring i Eders Kongl. Maj:ts berörda nådiga förslag, inom detta samhälle väckt lika mycket bekymmer, som oro. Den dermed förenade osäkerheten för rörelsen under den närmaste framtiden hotar ock med förluster och alla de förhoppningar, som lifvades genom Eders Kongl. Maj:ts förut tillkannagisna afsigt, att horltaga förbuden och stadga lämpliga tullsatser, äro förbytte i misströstan och nära nog allmän missbelåtenhet. Visserligen är det oss bekant, att tullsatsernas bestämmande icke ankomma på Eders Kongl. Maj:t, men om, såsom ryktet förmäler, förbudens försvinnande kommer att bero af tullsatsernas beskaffenhet, så innebär detta, att tullsatserne måste sättas så höga, att de verka lika med förbud; och är det med hänsigt härtill, som vi trott oss böra i underdånighet fästa Eders Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet derpå, att om den hittills gällande grunden för tullförhållanderne, på det ena eller andra sättet bibehålles, sådant medför betydliga upposlringar för flertalet af Eders Kongl. Maj:ts undersåtare och att numera, sedan insigten i den conomiska lagstiftningen blifvit mera allmän, denna lika litet, som den öfriga lagstiftningen, kan undvara grundvalen af en fullkomlig rättvisa, så vida belåtenhet skall finna rum inom samhället. Ehuru lisligt öfvertygade, att handeln för sin utveckling behöfver endast frihet och att anspråket derpå icke är för vida sträckt, fordra vi dock icke ett våldsamt omstörtande af de förhållanden, som uppkommit af de hittills följda grundsatserna, utan inskränka oss att yrka principens erkännande genom en friare täf