llelsning till Götheborg, af Joh. Nybom. Blyg är min sångmö, kanske rädd också; På liten skala hennes toner gå; Men sluten henne, som en moder sluter Sitt sjuka barn, med kärlek till Ert bröst, Och såsom hon med tårens dagg begjuter Den vår, som går igen i hennes höst; — Så vården sången — detta veka barn, som går Förklädt som löje, som en bön, en tår, Uti det brokiga, det kalla menskohvimmel, Och letar bitarna utaf sin himmel, Och sätter hop dem sen, ett potpourri, Som man på jorden kallar poesi. En gång uppå sin Faders knä hon låg Och läste, leende, uti hans öga, Och känslor djupa, tankar dristigt höga, Hon skimra uppå ögongloben såg. Men — sången följde menskan i dess syndasall, Hon blef dess vän och fick ett heligt kall: Hon vid dess sida går, i toner sätter Båd fröjdernas minut, och sorgens nätter. Och det är konstens himmelska mission, Alt brinna, icke bränna, lysa, värma, Och det gudomliga till jorden närma Och slå sin glans kring altar, folk och thron. Så är då jag en ton, en suck, en röst, Vemodigt eko ur hvart menskobröst; Den eld mitt inre bränner och mig sjelf förtär, Med vördnad och med fruktan i min själ jag bär. Af ödet drifven så från strand till strand, Jag far med lutans guld uti min hand, Och kommer så i kärlek nu till Er Och bjuder ödmjukt hvad jag mäktar gifva. Den Gud, som kärnan af mitt väsen ser, Har bjudit mig att själens strängspel lifva. Så sångaren far ifrån land till land Med diktens rosor på mund Han lägger bi vid hvar fager strand Och hvilar sig der en sekund, Han sjunger om allt hvad han såg uti nord, Sin heliga, dyra fosterjord. Der såg han de berg, som i himmelen stå, Ej konungens kronspets mot dem kan förslå; Der såg ban de parkers väna förbund, En älsklig, en syskonlig rund. Der såg han på känslans och kärlekens lek: Jungfruliga Elfvor smått kyssas med smek. Ej guldharpan röra han vågade då, Han ville ej störa de elfvorna små. — De suto som älskande flickor i ring, Och tänkte och sade — Gud vet — ingenting. Och kände de något, så blef det en bikt, Som jag satte om i en lågande dikt. De Elfvor mig följde på vågorna blå, Hur ljufligt, hur klangfullt vi färdades så; Då sade en Elfva —: var nu utan sorg, Det hägrar på vågen — se der — Götheborg! Göthernas Drottning, dotter af vågen, Helsning till dig! Der du dig hvilar stolt på ditt Isthmos, Nordens Korinth! Skimra palatser mot mig på bölja, Jungfrur, som gå utur bad! Morgonens ljusglans glädes få kyssa Formernas mjuka, svällande prakt. Se, hvilket lif på de ståtliga torgen! Hör, hvilket sorl utur massornas flod! Allt här arbetar — och arbetets åra, Borgarekronan smyckar din stad! Du store Gustafs stad, Du stolta Götheborg! Du bjudit in uppå ditt skönsta Torg Den störste Konungs bild, som Norden har; Du sjelf en bild utaf hans Ande är och — var. Den snillets eld, som under diademet blänkte, De djerfva Framtids tankar, som hans hufvud tänkte, Väl utkast då, ha blifvit sanning nu, Och Du har verkliggjort hans planer, du. Just derföre är du den bilden värdig, Din Fogelberg förevigat hans drag; Ock Kungen kommer snart — och står här färdig I Konstens idealiskt bländande behag. Du anar ej den Framtid, som du äger, Du känner ej den vågtyngd, som du väger: