teena sjelf, för att inte å det värdt att jag sticker sta .. det sa hon då! — Hva så?.. ska jag gå till henne... — Ja, för hon är så svår att få tala med. . jag måste ge pigan hela två banko för ted slippa in .. men si, nog kommer assessaren in, som å en så rik och förnäm herre. . — Nåväl! .. fastän jag inte tycker om att gå på visiter, så . . jag skall bege mig dit, och jag ska ha speldosan!.. Ar du säker om att det var ouverturen till Don Juan hon spelar? .. — Ja, si det är så säkert som sex, det! .. Dongschan eller Långjan var det!.. — Det är bra.. se här har Carlsson ersättning för hvad han lagt ut.. jag går till henne genast .. Och Sinclairs visa också? .. Adjö, adjö, jag ska ha henne! Och Carlsson gick, i det han stoppade pengarne i fickan och under det ett listigt leende satte mungiporna i nära beröring med öronen. Assessorn klädde sig på det mest kavaljeriska sätt, och eeden han kastat ännu en blick och en slängkyss åt sina kära dosor, gick han ut, fullt besluten att icke hvila förrän han skasfat dem en ny kamrat. Fru Sara Gnathenius var ett fruntimmer af omkring femtio år, — en af dessa fruar, hvil