ka hafva hvad man kallar skinn på näsan — som många äro väl det, gudnås! Hon hade bott ungefär ett halft år i staden, och lefde med yttersta möda af en liten pension, som hennes man, den saligen afsomnade sältväbeln vid Österbottens jägare, efterlemnat åt henne. Hon hade så ofta hört talas om assessor B:s egenheter, att hon inte kunde undgå att bli nyfiken. Och vi veta ju, att för en nyfiken qvinna, som kommit till en viss ålder, är ingenting omöjligt. Inom kort visste fru Sara Gnathenius att assessorn var en rik man, hvars enda passion var speldosor, hon kände på håret alla hans egenheter och vanor, och nu började den goda enkan fundera på en plan, som hon vid första tillfälle ämnade sätta i verket. Händelsen ville, att hon vid ett besök hos en vän på landet, fick se den gamla speldosan, som var i olag och inte låtit hört sin stämma på tjugo år .. hon fick en idkä.. och när hon reste tillbaka till sitt hem hade hon den gamla dooon med eig i vagnen. Inom kort hade en gammal urmakare i staden satt den i sullgodt skick, och nu var det Carlsson, som mot en hederlig handtryckning af frun, åtog sig att underratta assessorn. (Forts.)