embetsverks och korpsers anslag, inom de af BR. Ständer fastställda stater. De flesta torde ännu erinra sig de många dylika fall, som i detta afseende vid 1840 års riksdag öfverklagades; och att äfven vid granskningen då anmärktes, att rådgifvarne lika litet vårdat sig om hushållningen med statens egendomar som med penningmedlen: såsom t. ex. 1 fråga om kronans eganderätt till ett stort antal så kallade kyrkohemman i Halland, om arrendet af Beckaskogs kungsgård 0. S. V. Alven minnes säkert hela den nuvarande äldre generationen det sätt, hvarpå den då regeringen lemnade indragningsmakten öfver tidningar utöfvades af de embetsmän, hvilka hade närmaste befattningen dermed, och huru rådgifvarne låto en och annan af dessa, med en hejdlös bitterhet mot tryckfriheten, fortfara i förföljelserna, oaktadt våra grundlagars omisskänneliga syftning till offentlighet, samt reg.formens förklaring, att de organiska lagarna för tryckfriheten äro utfärdade för att bevara allmänt lugn, utan att återhålla allmän upplysning. Ja, de t. o. m. på ett för dem föga hedrande sätt, underläto att göra konungen uppmärksam uppå, att åklagaremakten i tryckfrihetsmål innefattat deras inför nationen ansvariga personer i den oantastliga helgd och vördnad, som grundlagen gjort till allas pligt mot konungens majestät, och således sjelfva glömde, hvad ingen borde förgäta, nemligen: att inför lagen alla svenskar åro jemnlika. Om nu, på sätt vi här sett, de dåvarande rådgifvarne, under lång tid, visade sig alldeles obekante med den nations allmänna tänkesätt, behof och billiga anspråk, hvilkens stöd vid konungens thron de voro kallade att blifva; om vidare, de derunder rönt många bevis på folkets obelåtenhet med deras rådgifvare-principer — t. ex. då hela rikets menigheter enhälligt asslogo den af dem tillstyrkta kgl. propositionen om socknarnes solidariska ansvarighet för skatterna — samt äfven å konungens sida funnit sig ega så ringa förtroende, att t. ex. H. M. till en hög plats och deltagande i deras rådslag, förordnade en man, om hvilken de sjelfve insör konungen sörklarat, att han hvarken innehade de egenskaper eller det anseende i det allmanna, som ersordrades för embetet — om, säge vi, dessa rådgifvare det oagtadt icke kände sin pligt, att lemna de förtroendeplatser, som de så illa uppfyllde, var det då underligt, eller ännu mindre, fördömligt, att — pressen vände sig mot dem, med det missnöje, som hela folket nödvändigt under sådane sörhållanden måste hysa? Och om pressen dervid ofta något häftigare anföll de föredragande och de egentliga ledarne af den dåvarande ministårens system, hvilka derjemte så ofta ochi så mycket, att vi ej ens här kunna ega utrymme för en kort öfversigt deraf, i utöfningen af sina embeten, äfven ådagalade bristande nit, skicklighet och drift, kan väl detta kallas förföljelser; eller kunna väl de offentliga framställningarne derom, gjorda under alla obehagen af de tvångsoch indragnings-åtgärder, som ministrarne sjelfve hade i sin magt att använda mot sina motståndare, få namn af våldsamheter? Vi fråga ännu en gång, på hvilken sida våldet och förföljelserna, under den ifrågavarande tiden, af historien väl skall sökas och vitsordas? Men om nu den sramlidne person, hvilken Svenska Tidningen egnat de minnesord, som innefatta dessa orättvisa beskyllningar mot det liberala partiet och den liberala tidningspressen, har sitt rådyifrare-namn beklagligtvis fästadt vid mängden af dessa här upprepade förseelser; om han t. o. m. såsom det af sjelfva minnesorden tyckes vara medgifvet, varit en af stöden åt den eller dem hvilka på ett hela nationens harm så uppretande sätt, då sökte kränka tryckfriheten; var det väl orättvist, att de folkvalda Riksstånden ej kunde förmås att bevilja honom en pension, då han, jemte sina