möjligen medgisvit, ofta äfven med verklig uppossring, intaga insändares svaromål icke blott rörande sakförhållanden, utan äfven rörande åsigter. H.T. har t. o. m. drifvit denna grundsats så långt, att den intagit, utan betalning, uppsatser rigtade med ganska obehöriga och smadliga, mängen gång personliga ansall mot tidningens egen redaktion. Ånnu mer — vi hafva någon gång låtit sädane insända uphsatser blifva obesvarade och hafva låtit insändare behålla sista ordet, älven med äfventyr att af kortsynte betraktare synas svarslöse, såsom faltet var i tvisten om stadens sabriksskola, i hvilken vi, för sakens framgångs skull, efterskänkte rättshafveriets lilla triumf, oaktadt rätten var helt och hållet på vår sida, hvarom väl torde bli tillfälle att framdeles upplysa. Oaktadt H. T., såsom vi tro, häruti för sin ringa del häfdat yttranderättens frihet snart sagdt till ytterlighet, kunna vi dock ej påstå, att alla andra tidningar böra anses förbundna, att göra detsamma. Det inträffar med oss det särskilta förhållande, att H.T. är den enda större tidning på orten och att vi således lätteligen skulle kunna utöfva ett s. k. opinionsförtryck, hvilket vi älska lika litet som något annat slag af förtryck. Derföre hafva vi ansett det vara på sätt och vis en skyldighet, alt lemna rum för olika meningar, hvarför vi ej fruktat, då vi varit öfvertygade om sanningen af vår egen åsigt och om den makt hvarje sanning äger göra sig gällande. Likväl erkänna vi upprigtigt, att det varit oss något motbjudande, att finna mången insändare så litet förstå uppfatta denna undfallenhet å vår sida, att han uppträdt i vår egen tidning med trots och ohöflighet, oaktadt han bordt finna, att en tidnings redaktion har ölverlägsenheten på sin sida, derest han vill begagna den. Isan kan helt enkelt lägga insändarens opus i papperskorgen; han är gemenligen mera öfvad i polemiken, och ham har alltid sista ordet. Kommer dertill det vigtigaste: att han har sanningen på sin sida, så är insändarens nederlag gilvet. Alltså borde denne åtminstone akta sig, att genom ett ohöfligt och chikanöst skrifsätt reta en godsinnt tidningsredaktion, ty man är ju, såsom vi förr tro oss ha erinrat, menniska, fastän man är tidningsskrilvare. Det sades, att vi ej ansågo andra tidningsredaktioner vara moraliskt förbundna, att lika obetingadt gilva insända uppsatser rum, som H. T. det gjort. Särdeles gäller detta Aftonbladet. Först och främst vore detta för A.B. omöjligt. A.B. mottog åtminstone förr — vi veta ej huru det nu är — insända artiklar till den mängd, att sjelfva Å. B:s stora utrymme ej varit tillräckligt att rymma hällten af det främmande godset. — Vidare måste det vara tidningens både rätt och pligt, att äga en bestamd åsigt och att försakta densamma. De som hylla andra åsigter må uttala dem i sina tidningar. Då strid uppkommer mellan olika tidnings-redaktioner, så har det varit öfligt, att hvar öch en uttalat sin mening i sin egen tidning och låtit allmänheten dömma. Sv. Tidn. vill införa en annan grundsats, den nemligen, att genom insända och betalta artiklar få föra striden på sin motståndares eget område. Detta må vara ett skickligt strategiskt försök, men nog vore den motståndaren bra dum, som icke genast afklippte ett sådant försök. Betänkom blott konseqvensen! Det kunde ju falla alla de tidningar in, med hvilka AB. ligger i strid, att göra på samma sätt. Vi undra huru A.B. då skulle se ut till slut? Hela bladet skulle blifva öfverfylldt af insändt och betaldt ovett mot Aftonbladet sjelf och dess tendenser, samt tidningens egen redaktion befinna sig förjagad utur sitt eget blad. Detta vore väl något hårdt, och vi undra ej på att A.B. här stämmt i bäcken. Ar det blott för att vinna rättvisa, som Sv. Tidn:s red. är så angelägen att få sitt försvar kändt icke blott för sina egna läsare, utan äfven för alla Aftonbladets, i enlighet med Post-Tidn:s nitälskan att få sitt försvar kändt af alla Sv. Tidn:s läsare, så synes oss uppriktigt sagdt detta bekymmer vara temligen onödigt, Allmänheten lägger verkligen icke så stor vigt på den ena tidningens yttrande om den andra, att man behöfver vara så orolig för att ej få sina ord så tydligt framlagda för alla läsare. Svenska Tidningen och Aftonbladet hafva begynnt behandla det hvilande representationsförslaget. Den förra meddelar långa och grund,