dor och hinder sramsläpar ett barr till sin stack .. den förbigående stannar och ler åt hennes möda .. han står i glansen af sin lycka, och ömkar det lilla djuret som sträfvar med sin börda! men lyckan går, och kanske ser samme man, nu. stödd på tiggarstafven, huru på det ställe der myran släpade sitt rof, en väldig stack reser sig ... och då ler han inte längre. Sådant händer alla dagar. Och Janne var lycklig! Det stilla, enformiga lifvet hade blifvit en del af honom sjelf . hans hustru var ett mönster för husliga qvinnor, och tiden, denne store omskapare, gjöt honom så småningom i de former som passade för hans individualitet. Lisa var en bra hustru, hon höll ordning i sitt hus, ordning på sin man, hon var ordningen sjelf! Visst var hon herre i huset, men Janne lät henne gerna vara det, ty han hade sjelf inte tid, emedan han laggt gubbens råd på minnet, angående bokhållaren och romanerna. (Forts.)