Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 november 1853, sida 1

I. En hvardagsmenniska. Jag gick alltid sörbi det der nybyggda lilla huset vid stora gatan, och tänkte sör mig sjels: kan just undra hvem som bebor det der huset .. der ser ganska inbjudande ut. Och inbjudande var det. Hvita jalusier och gardiner sutto framför fönstren, och blommor af alla möjliga slag prålade med sina granna sarger mot den hvita batisten. Inne på gården var en liten trädgård med några fruktträd och en och annan törnrosbuske ... ett litet lusthus och på taket deraf ett dusslag. Några höns spatserade alltid mycket fundersamt inne på den gräsbeväxta gården, beledsagade af en tupp, som alltid skrek ett ljudligt välkommen emot mig, så mycket ljudligare som han var ung och tycktes, att dömma efter tonen, vara i målbrottet. Med ett ord, allt var trefligt, husligt och hade en viss hvardagspoesi — hvilken ofta kan vara så god som någon annan. En vacker dag fick jag sjelf bekymmer för att få tak öfver hufvudet, — jag måste flytta, och händelsen gjorde att jag blef anvisad ett rum i nämnde hus. Den lycklige innevånaren och egaren var en