godt med ondt, och satte mig ut på det vilda haf, fastsurrad vid en planka, som ni väl minns, och allt detta endast derför, att jag ville rädda Christine min husbondes dotter. Då svor jag vid Gud i himlen, att vedergälla er detta, om jag någonsin kom i land igen, och en man måste hålla sitt ord. Ni har förargat mig, och jag vill hafva upprättelse. — Du! utbrast Einer hånande, och hvilken upprättelse tänker du väl få? — Inte någon så stor, svarade Jörringer; men den, som jag begär, bör ni inte neka mig. Ni skall endast säga, att ni ångrar hvad som skett, och att ni handlat illa. — Jaså, inte värre! ropade Einer med ett hånskratt. Förr skall jag låta hänga dig i hundgården. — Säg mig blott ett enda vänligt ord, höfvitsman! bad Jörringer rörd. Ni har ju ändå varit orättvis emot mig. — Och om förhållandet i dag vore som då, så gjorde jag detsamma med dig igen. — Ett enda ord, höfvitsman ! fortfor Jörringer bönfallande, jag begär ingenting mera. IIör ni huru soldaterne från staden väsnas dernere på gården? om en liten stund komma de upp och släpa er till Horsens, som den värrste missdådare. Räck mig blott er hand, så skall jag rädda er, och allt skall blifva godt igen. — Gå åt helfvete! svarade Einer, jag är utledsen vid ditt prat. Jörgen stod en stund utan alt säga ett ord, men ändtligen ropade han: — Ni är ändå en man efter mitt sinne. Ni är en bjelte, min gamle höfvitsman, och derför vill jag också trycka er hand, antingen ni nu säger ja eller nej. Med dessa ord störtade Jörringer fram till Einer och tryckte honom fast till sitt oröst, i det han lindade sina armar om hans hals. — Nå, än sen då? frågade Einer, som icke ville Jåta märka att han blifvit rörd öfver Jörringers uppfö