Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 oktober 1853, sida 1

— Besöker han då aldrig sina föräldrar, som bo här nedanför i skogen? — Nej, nu är det länge sedan han sist var hos dem, fastän de två gamla längta så mycket, och beständigt tala om honom, när vi träffas. Men se der, är det inte våra män, som komma hitåt på skogsvägen? frågade Christine och pekade emot en hop folk, som nu redo ut på slätten. — Hvad tänker du på, Christine lilla! svarade Anna. De äro ju nära tjugo stycken tillsammans, och Ulrik och Pål hade endast sex man med sig. Det ser ut, som om vi skulle få fremmande på slottet. Den lilla skaran, hvarom frågan var, red emellertid i lugnt skridt framemot borgen. Framför den sågs en högrest, groflemmad man, som hade en stormhatt på hufvudet. Han satt framlutad på hästen, och tycktes, i det hela taget, icke var särdeles hemma i ridkonsten. 3 — Men, min Gud! utropade Christine bestört, då skaran kommit närmare, ser jag rätt, så föra ju desse män en målad häst på sina bröstplåtar, det är således hvarken riddare eller vänner som ämna gästa här, utan staden Horsens soldater. — Låt oss väcka min man! hviskade fru Inger, han må råda oss hvad vi skola göra. Ä Hon gick in och ropade på Einer, och underrättade honom om de främmandes ankomst. I samma ögonblick blåste utkiken i tornet utanför slottet. Anföraren för den lilla truppen red närmare intill gallerporten och vexlade några ord med vakten. — Låt porten vara stängd! ropade sjökonungen, desse män bära intet godt i skölden; vi mäste neka dem inträde och utestänga dem så godt vi kunna, tills vårt folk återkommer ifrån jagten. Hemta hit min stormhatt och mitt svärd, Inger! — Ack, Einer! hvad ämnar du att företaga? Du