Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 oktober 1853, sida 1

och betraktade skördemännen, hvilka arbetade på den öppna slätten midtemot slottet. Ulrik och Pål hade på morgonen begisvit sig bort för att uppspåra en varg, som visat sig i skogen dagen förut. De väntades först tillbaka sent på aftonen. Samtalet emellan de trenne fruntimmerna fördes mycket lågt, och icke utan ständiga sidoblickar åt den öppna dörren till salen, der Einer Trane befann sig. Solen sken i sned rigtning in igenom fönstret och kastade ett klart ljus öfver den gamle sjökonungen, som med hufvudet nedböjdt emot det breda bröstet och med korsade armar satt och slumrade i en länstol. Detta rum hade förut varit bebodt af väpnar Totting, Christines förmyndare; det var samma rum, hvarifrån Jörringer, den natten då slottet öfverrumplades, räddade Christine, i det han förde henne genom lönndörren, som doldes af ekpanelningen. — Du känner således Jörringer, Christine? frågade Anna under samtalets gång. — Ja, mycket väl, svarade Christine, han har bevisat mig och min familj mycket godt; jag står i skuld hos honom för både mitt och Ulrikas lif. — Och du har inte hört något af honom, sedan du flyttade hit till Barritskov? . — En gång, en afton vid Mårtensmessotiden, innan din fader flyttade hit till oss, kom Jörringer för att besöka mig, men ehuru vi enträget bådo honom att stanna qvar, dröjde han blott ett ögonblick. Han tog min lille son i sin famn, kysste honom, tryckte min och Ulriks hand, och försvann lika plötsligt, som han kommit. a — Hos hvem bor han då nu? frågade fru Inger. — Det vet jag inte säkert, men då for han upp till Viborgs thing med riddar Alrik, som fått konung Volmars förlåtelse och förläning på en herreborg i Thy; ö land, till ersättning för den, som Tyskarne uppbrände.