Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 oktober 1853, sida 1

har i min tröjarm en liten rar knif, som är så hvass, så hvass. Gå på nu! riddaren gifver tecknet. Den sista anmärkningen om knifven förselade icke sin verkan. Rasmus teg, och då Jörringer var så tätt bakom honom, att han kunde höra hans andedrägt, så gjorde han inga flera invändningar mot att klättra vidare. Hela skaran hade nu hunnit till första hvilopunkten vid eken. Allt hade dittills gått lyckligt, och riddaren gaf tecken att stiga uppför den andra stegen, då man plötsligt hörde ett sorl af soldaterne ofvanför. Hvar och en stannade på den stegpinne, hvarpå han stod. Alrik, som alltjemt var den siste, begärde att få veta orsaken till detta uppehåll, svaret gafs ifrån den ene till den andre, ändtligen hyiskade den, som stod på pinnen öfver honom : — Hvad skola vi göra, stränge herre? Rasmus från Hedensted har fått svindel och kan inte gå högre. — Så kasta honom ned af stegen, svarade Alrik, högst förbittrad öfver detta hinder, som hotade att tillintetgöra hela företaget — eller vänta litet, låt mig komma dit upp. Drag dig åt ena sidan, låt din kamrat maka sig åt motsatta sidan, och så vidare ända upp, det skall hålla stegen i jemvigt och skaffa mig plats att komma upp. . Riddarens befallning utfördes i samma ögonblick som den gafs. Alrik steg upp så fort han kunde, för att söka undanrödja det inträffade hindret, som dels fördröjde utförandet af hans plan, dels nedslog de öfriges mod. Då han kom upp till den sjuke, fann han, att Jörringer med händer och fötter hakat sig fast omkring honom, för att hindra hans fall. — Lemna mig litet plats, Jörringer! hviskade Alrik, så att jag kan komma fram, och du, Rasmus, skrik bara inte, eller vid min salighet sparkar jag dig inte eljest ner i asgrunden.