Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 oktober 1853, sida 2

Styckegods. Oförmodad! sammanträffande. Vid assisrätten i Rutland, som hölls den 4 Mars 1841, blefvo, berättar Stamford Mercury Samuel Kirby och Georg Bell öfverbeviste om att hafva slagtat ett en tredje man tillhörigt får och derför dömde till 10 års transportation. Kirby skulle hafva bröllop med en ung qviona, vid namn Sara Bunning, hvilken snart skulle blifva moder, men hans häktande hindrade vigseln. Då detta brott begicks, uppehöll sig Sara Bunning hemma hos Kirbys moder, och då dessa erhöllo kunskap om, att Kirby misstänktes tör att hafva slagtat ett får, föranstaltade de genast om att skaffa litet fårkött, som de ägde, ur huset, och Sara blef af en skogvaktare öfverraskad, då hon kastade ett stycke kött in uti en inhägnad, hvarför hon också anhölls såsom misstänkt för delaktighet i brottet. Hon blef emellertid frikänd, men nödgades uppträda såsom vittne emot sin fästman, och då domen fäldes öfver honom, inträffade ett sorgligt uppträde i domaresalen, i det att den unga qvinnan skrek, hängde sig omkring sin fästmans hals och öfverväldigades aldeles af sin sorg. Kirby påstod sedan, det han icke hade något med fårslagtningen att göra, utan då han skulle hålla bröllop, hade han emottagit köttet, som blifvit fördt till hans modor. Efter hans afresa till förvisningsorten, födde Sara Brunning sig och sitt barn med att sy snörlif, samt reste omkring till de nästgränsande byarne, för att emottaga beställningar på arbete. Under en sådan resa satt hon nyligen i en jernbanevagn jemte några manspersoner, af hvilka i synnerhet en så ihärdigt stirrade på henne, att hon fann sig föranlåten att byta om plats för att undvika hans närgångna blickar. Men mannen hade känt igen sin reskamrats drag och utbrast i det han åter fästade sina blickar på henne: Jag är din man! jag är din man! Och nu igenkände också hon Samuel Kirby, med hvilken hon skulle haft bröllop för tolf år sedan, och vid detta oförmodade möte anfölls hon af krampryckningar, men bemtade sig äter, då tåget kom till sin bestämmelseort, Stamford, der Kirby oförtöfvat löste konungabref och firade bröllop med sin gamla fästmö. Han berättade sedan, att han, efter erhållen frihet, begifvit sig till guldgrufvorna och der arbetat med lycka, hvarefter han afrest till England, för att erbjuda Sara sin hand. Dagen efter bröllopet gaf han henne 600 pund sterling (omkring 10,000 rdr rgs) i förvar, och en tid derefter reste de till London, for att lyfta en betydlig summa i australiska banken, hvarpå de flyttade till Australien. En egen slags förströelse i ett fängelse. Följetonisten Jules Lecomle berättar i ett af de sednaste numren af LIndep. Belge: Iläromdagen såg jag hos en af våra förnamste juvelerare ett högst eget smycke. Det var en aflång brosch omgifven af briljanter. Inom ramen, på emaljerad grund, betäckt med ett litet spegelglas, har man inneslutit — ett porträtt? tänker ni — Nej! — hår då? — Nej! — Nå men hvad? — Ah, något ännu pikantare .... fyra knappnålar! fyra simpla messingsknappnålar. Öfver detta besynnerliga infall önskade jag erhålla förklaring, och jag gjorde mig för detta ändamål all möjlig möda. Jag lyckades äfven, ty en fast och ihärdig vilja kommer alltid till målet, i synnerhet om den understödes af omständigheterna. Se här hvad jag erfor och för hvars sanning jag ansvarar: Det finnes för närvarande i Paris en viss grefve och en grefvinna. Deras sädernesland kan jag icke säga er.. ni far snart se hvarför. Grerven hade fordom blandat sig i politiken, något mera än det behagade det onämnda säderneslandets ytterst enväldige monark. För detta sarliga osog blef nämnde grefve en afton pripen af sjra personer, hvilka inkastade honom i en cell på fyra hjul, hvari han bortfördes . . . Gud och jag (och han sjelf) vete hvart!