Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 oktober 1853, sida 1

Fru Inger, Annas moder, var ungefär lika gammal som sjökonungen; hennes ansigte var blekt, men sint och qvinligt i alla sormer, och bar ännu spår af sin sordna skönhet. — Anna liknade henne drag för drag i utomordentlig grad; modren återsann sin egen ungdom i dottern. Denna likhet inskränkte sig icke blott till det yttre. Under deras tysta och ensormiga lif på Treldenies hade fru Inger varit Annas enda uppsostrarinna, bibringat henne alla de kunskaper hon sjelf ägde, och lärt henne att känna Gud och verlden enligt hennes egna begrepp om båda. Under dessa omständigheter var det naturligt, att Anna beständigt måste sluta sig innerligare till sin moder. De lefde blott för hvarandra. Den enas glädje var den andras lycka. Modren trädde i väninnans ställe. Anna förtrodde henne alla sina tankar, all sin längtan och sina drömmar. Då Pål och Anna kommo in i rummet till fru Inger, satt denna vid fönstret och såg ned på skogen, öfver hvilken astondimman, allt efter som solen sänkte sig ned, utbredde en allt tätare slöja. Hon mottog dem med ett leende och räckte handen till Anna, som kysste den och derpå dolde sina glödande kinder vid modrens bröst. Pål trädde blygsamt några steg närmare och sade: — Ni har alltid varit god emot mig, fru Inger! och en gång sade ni mig, att om det var någonting, som rigtigt låge mig om hjertat, så kunde jag fritt anförtro mig åt er. I afton — kommer jag och — — Här förlorade han fattningen, han stammade, upprepade hvad han sagt, och Pål, som i två års tid utan fruktan kämpat på Fiskmåsensdäck, trottsat och föraktat alla de saror, som Einer Tranes sribytarelif förde med sig, darrade i detta ögonblick, blef förlägen och rodnade, blyg och rädd som en liten flicka. Fru Inger gjorde ett slut på denna hans pinsamma